Visst finns det en möjlighet att Kadaffi ville markera mot Bulgarien på grund av missnöje över någon gammal surdeg med att fängsla sjuksköterskorna. I och för sig så tror jag också att de drabbades på grund av att de är bulgarer, men att orsaken är en annan. Fängslandet av sjuksköterskorna kom efter en mindre HIV-epidemi hade brutit ut i Libyen. Myndigheterna försökte skylla detta på utlänningars konspirerande för att leda bort uppmärksamheten från bristande rutiner i den libyska sjukvården.
Att det blev just bulgariska sjuksköterskor som fick stå som skyldiga företrädare för onda utländska makters konspirerande mot det libyska folket berodde på Bulgariens svaga ställning. Bulgarien var då varken medlem i Nato eller EU. Landet hade i praktiken vare sig officiella och inofficiella bundsförvanter. Fängslandet skulle givetvis väcka starka reaktioner i Bulgarien men ingen annanstans. Kadaffi visste mycket väl att Bulgarien är mycket dåliga att driva internationell opinion (det var också först de senaste två åren som historien fick en större uppmärksamhet utanför Bulgarien). När det gäller den fängslade palestiniern så visste Kadaffi att ingen utan för dennes familj skulle engagera sig. Dessutom skedde fängslandet bara en månad innan Libyen tvingades utlämna två av de misstänkta för Lockerbieattentatet. Huruvida det har något med saken att göra kan man ju spekulera i men nog ser det ut som om Kadaffi ville flytta uppmärksamheten i den libyska debatten.
Det som förändrade situationen var att för första gången i den bulgariska historien lyckades man driva opinion i sin sak internationellt. Fängslandet uppmärksammades stort i många EU-länder och USA. Samtidigt ville Kadaffi närma sig Väst efter åratal av isolation. Detta samföll med en strävan hos framför allt EU att närma sig Libyen i jakt på allierade i den oljerika världen.
Problemet var dock att Kadaffi hade målat in sig ett hörn. Opinionen i Libyen var stark för att döma sjuksköterskorna till lagens strängaste straff. Kadaffi må vara diktator men att utmana hemmaopinionen vore att riskera för mycket. Lösningen måste alltså vara att det inte är Kadaffi som gör de största eftergifterna, samtidigt som de HIV-drabbades familjer kompenseras med en slags blodspengar för att få sin offerstatus och Bulgariens skuld bekräftad. Om inte Kadaffi kunde rädda ansiktet skulle inte någon form av överenskommelse om frigivning vara möjlig.
Att göra en deal med det ganska så obetydliga landet Bulgarien skulle uppfattas av den libyska opinionen som en alltför stor eftergift och svaghetstecken. En ypperlig chans att lösa knuten kom i och med Sarkozys seger i det franska presidentvalet. En uppgörelse mellan Frankrike och Libyen skulle inte kunna uppfattas som ett svaghetstecken. Det skulle enligt libyskt sätt att se det vara ett samtal mellan jämbördiga parter. Sarkozy har av lite oklara skäl velat lösa denna konflikt, kanske för att sätta Frankrike mer stadigt vid EU:s utrikespolitiska roder.
Kanske det fanns även ett annat skäl. Det hade förts förhandlingar mellan Libyen och Frankrike om ett större köp av vapen och annan utrustning. Men så länge sjuksköterskorna satt fängslade skulle det vara svårt att göra detta närmande mellan Frankrike och Libyen. Sarkozy besökte också Libyen kort efter sjuksköterskornas frisläppande för att bekräfta denna affär. I överenskommelsen finns också formuleringar som öppnar upp för ett fransk-libysktsamarbete kring säkerhet. En kommission har nyligen satts upp i Frankrike för att utreda just detta eftersom oppositionen undrar om verkligen allt gått rätt till och vad som överenskommits.
Så, i slutändan så hamnade man i en situation där Kadaffi inte kunde benåda sjuksköterskorna men var beredd att kompromissa fram en lösning. Lösningen var säkert ganska elegant i Kadaffis ögon: han kom överens att överföra sjuksköterskorna (och den palestinske läkaren som blivit bulgarisk medborgare) till Bulgarien för att där sitta av sina livstidstraff. Men väl i Bulgarien kunde president Părvanov benåda dem. Kadaffi kunde då säga att det var ett svek och brott mot avtal. Skulden för att de skyldiga inte får sitt straff kunde då flyttas då från Kadaffi.
Samtidigt hade man satt upp en fond som skulle ersätta de HIV-smittade barnens familjer med mångmiljonbelopp. Att Bulgarien på något sätt var tvunget att bidra på något sätt var oundvikligt. Om den efterskänta skulden på något sätt har gått till denna fond är oklart, men det får i alla fall Kadaffi att framstå som om han förhandla fram blodspengar av Bulgarien. Någon missnöjesdebatt med anledning av just detta finns inte i Bulgarien. Man är smärtsamt medvetna om att ingenting sker gratis. Den fransk-libyska vapenaffären tycker man har skett helt utan Bulgariens medverkan. Än en gång konstaterar man att mänskliga rättigheter allena inte är ett skäl för andra att engagera sig.
Inbjudandet av Kadaffi uppfattar jag mest som en gest för att visa Libyen att man är kvitt och inte ska tänka mer på det som hänt. Samtidigt är det ju så att Bulgarien inte har råd med några fiender. Man behöver all handel man kan få. En libysk-arabisk bojkott av Bulgarien skulle vara ännu ett slag mot den redan svajiga bulgariska ekonomin.
För att citera artikeln
Bulgarien är ett land, som Ni [president Părvanov] själv uttryckt det, genomgått ”dynamiska förändringar”.Jo det är sant, men det tycks aldrig bli kvitt sina konspirationsteoretiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar