Kommissionärskalabalik

Igår meddelades det att den bulgariska kommissionärskandidaten Rumjana Zjeleva avsäger sig sin kandidatur. I hennes ställe för premiärminister Bojko Borisov fram Kristalina Georgieva. Hon har ingått i hans ekonomiska rådgivarteam och var tidigare bl.a. vicepresident i Världsbanken med ansvar för en hållbar utveckling. Hon är dock inte den enda i Borisovs krets med bakgrund i Världsbanken. Även finansministern Simeon Djankov hämtades därifrån.

Likt många andra i kretsen kring Borisovs regering så har också Georgieva en professionell karriär i huvudsak utanför Bulgarien. Född 1953 så avviker hon lite pga. sin lite högre ålder. Men det viktigaste för Borisov, förutom själva kompetensen, är att dessa människor har gjort karriärer där lojalitet till eller beroende av BSP:s tentakler inte behövts. Georgieva med en stor erfarenhet av utvecklingsarbete i flera länder verkar vara synnerligen lämpad för posten. Man kan faktiskt undra varför Borisov inte lanserade henne från början istället.

Rumjana Zjeleva sade att beslutet att avgå var hennes eget. Hon ville även avgå som utrikesminister i Borisovs regering, men Borisov sade igår att han hade fortsatt förtroende för henne och att hon skulle vara kvar på denna post. Nu på morgonen säger dock vice premiärminister Tsvetan Tsvetanov att Rumjana Zjeleva även avgår som utrikesminister. Han säger att Zjeleva inte har gjort något fel egentligen och varit utsatt för en smutskastningskampanj men denna skandal måste få ett slut så att man kan gå vidare. Ny utrikesminister blir den nuvarande försvarsministern Nikolaj Mladenov.

Vad det gäller Zjeleva så har det visat sig att anklagelserna mot henne saknat grund då hon varken brutit mot regler för EU-politiker eller bulgarisk lag. Hennes kritiker har istället fokuserat på hennes svaga insats på frågor gällande hennes ansvarsområde. Det verkar åtminstone enligt mig som om flera av Europaparlamentets grupper vill markera mot Barroso och hans kommission. Kritiken har ju följt partilinjerna där framför allt de gröna och socialisterna var mycket starkt emot hennes kandidatur. Zjeleva hade fortsatt stöd från det Europeiska folkpartiets grupp.

Jag tror också att Zjeleva som var kandidat från ett av de lättviktiga länderna var ett mer passande offer. Att ifrågasätta en kandidat från EU:s tungviktare skulle ju kräva mycket på fötterna eller en bevisad, rejäl fadäs som Buttigliones kommentar om homosexuella 2004. (http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=485459) Nu har parlamentet fått sin skalp och jag förväntar mig en ganska sansad utfrågning av Georgievas nästa vecka.

Bojko Borisov som jag uppfattar som inte särskilt förlåtande kommer antagligen att göra ett motdrag som drabbar det bulgariska socialistpartiet BSP och extsarens parti NDSV hårt. Det var ju dessa partier som låg bakom de kompromat som är ursprunget till hela historien.

--

Jag vill också kommentera vår egen kandidat Cecilia Malmström trots att det är att gå lite utanför bloggens terräng, men hennes ansvarsområde, inrikes frågor och migration, berör i mångt och mycket det jag arbetat med i snart femton år.

Ett stort aber här är att de, i synnerhet från svensk sida, som är satta att bevaka Malmströms ansvarsområde har ungefär samma kunskap och insikt som om de skulle kommentera ett nobelpris i fysik. Därför tar man hennes förslag och kommentarer som de är utan analys. Då finns de inget sammanhang eller några motsägelser. Jag vill därför ge mina synpunkter på några punkter hon tog upp. Jag anar att en kontrovers kan ske kring henne, åtminstone i Sverige, då Malmström kommer att agera mitt i skärningspunkten mellan europeisk tuff asyllagstiftning och svensk snällism.

Cecilia Malmström kom lindrigt undan i utfrågningen och svensk press är nästan panegyrisk inför hennes insats, ja i DN:s fall var kommentarerna just det. I Malmströms fall fanns inga kontroverser från hemmaplan som kunde ställa till det. Hon har dessutom arbetat och varit förknippad med EU i över tio år på ett sätt som ingen annan svensk politiker. Om någon kan tala till bönder på bönders vis i Bryssel så är det hon. Dessutom som svensk folkpartist så uppfattas hon som en politiker som flyter någonstans kring mitten, lite lagom socialliberal –lättsmält för de flesta.

De delar av utfrågningen jag hört och läst om ger att Malmström har varit så där lagom okonkret och i princip både vill skärpa och lindra politiken inom hennes ansvarsområde. Hon vill t.ex. ge EU:s gränskontrollbyrå Frontex utökade resurser med bl.a. syftet att komma åt trafficking. Frontex är ju en myndighet som anklagas för att vara fundamentet i en fästning Europa. Just detta fenomen, fästning Europa, vill Malmström bekämpa på annat håll.

Hon säger också att vi måste stärka solidariteten mellan medlemsländerna. Det betyder i praktiken att hon vill se en jämnare fördelning mellan asylsökanden i EU. Nu är det ett fåtal EU-länder som tar emot lejonparten av asylsökande i EU. Frågan är i praktiken ganska död då de länder som har ett fåtal asylsökanden inte är särskilt intresserade av en förändring, åtminstone inte utan att det följer med ett ordentligt EU-stöd. Knappt då ens eftersom invandring är föremål för inrikespolitiska kontroverser i flera EU-länder.

Hon säger också att vi får inte tillåta arbetsgivare att använda arbetstagare som blivit insmugglade, men att det ligger på en nationell nivå att övervaka. I Sverige så tillåter vi det i praktiken och vi kan tydligen fortsätta då hon säger att frågan inte är aktuell för henne. Men det är anmärkningsvärt eftersom om hon vill se krafttag mot trafficking så är väl den här frågan väldigt central.

Hon nämner även att hon vill se en genomgång av systemet för arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare inom EU – ett system som inte fungerar idag enligt henne. Hon vill också arbeta med ett system för säsongsarbetare och för lärlingar och praktikanter. Min kommentar är att i Sverige fungerar det men att det blivit kontroversiellt då såväl fack som invandringskritiska ser detta bl.a. som en lönedumpning och utnyttjande. Synen är likartad i övriga EU-länder där arbetskraftsinvandring av många ses som ett fenomen som resulterar i ett race to the bottom bland arbetstagare, dvs. den som accepterar sämst villkor får också jobbet.

Malmström vill också ta fram ett gemensamt asylsystem till 2012. Detta hör ihop med den solidariska fördelningen av asylsökanden. En fråga som har mycket svårt att lyfta då frågan som sagt var är politiskt kontroversiell i många länder.

Likt många andra som vill vara snälla inom migrationsområdet så pratar Malmström mycket om kampen mot trafficking. Den svenska socialdemokraten Anna Hedh tar upp att Malmström lovat att ta fram ett direktiv mot människohandel. Däremot betonar Malmström att EU inte har kompetens att harmonisera lagarna i de olika medlemsländerna, och att detta inte kommer ingå i det kommande direktivet.

Detta är mest snömos då såväl Malmström som Hedh naturligtvis pratar om illegalt invandrade kvinnor som tvingas att sälja sex. Dessa kvinnor utgör dock en väldigt liten del av den illegala migrationen. I princip så har de flesta som kommer till Sverige eller något annat EU-land haft hjälp av smugglare. Om man slår mot traffickingen så påverkar det därför alla som söker sig till Europa, vare sig det handlar om att söka asyl, jobba illegalt eller sälja sex.

Är det det Malmström vill? Nej förstås, hon säger ju uttryckligen att hon inte kommer att verka för en harmonisering av lagarna, dvs. det kommer ingen EU-lagstiftning i frågan.

Asylsökande, säger Malmström vidare, ska få det skydd de behöver samtidigt som legala vägar möjliggörs. Tja, i Sverige har det aldrig funnits legala vägar att söka asyl på. Malmström har dock aldrig vad jag vet haft några invändningar mot detta så länge hon arbetat politiskt. Kanske menar hon att vi ska ta ut fler kvotflyktingar varje år, med det kommer ju knappast att påverka antalet som söker sig hit för att söka asyl. Det är ju två olika slags flyktingar med olika möjligheter och förutsättningar.

Cecilia Malmströms vill alltså ha en generös asylpolitik, men vill samtidigt att göra allt för att stoppa illegal invandring. Detta går inte ihop. Snömos var ordet.

---

Slutkläm 2:

Nu när jag följt historien i snart två veckor så slår mig en sak. Det är att rapporteringen kring kommissionärerna har fått betydligt mer medial uppmärksamhet i Bulgarien än i Sverige. Det var så redan innan debaclet med Zjeleva satte igång. När väl allt kom att handla om henne så har bulgarisk gammelmedia både granskat, försvarat och analyserat Zjeleva på ett sätt som jag knappast skulle förvänta mig i svensk gammelmedia. Om det inte vore för just Zjeleva så hade knappast nomineringsprocessen ens letat sig fram till morgontidningarnas förstasida. Rapporteringen kring Malmström har varit servil på ett sätt som förvånar. Övriga kandidater har knappt nämnts i samma svenska press, förutom några rader för Rumäniens Dacian Ciolos och Tjeckiens Stefan Füle.

Vad är det med svensk EU-rapportering egentligen? Varför måste jag läsa bloggar och bulgarisk press för att få en fullständig bild av vårt viktigaste maktcentrum?