Öststatsmusik

Så, äntligen sitter vi med resultatet från den stora Schlagerfestivalen. Besvikelsen vet inga gränser från en svensk horisont och ord som praktfiasko och skandal känns futtiga. Aftonbladet med flera dödförklarar med sumobrottartung insikt hela fenomenet. Jag förväntar mig nästan ett rop på FN-trupp nästa gång för att försäkra att alla parter håller sig till den goda smaken och skickar musik som kan passera den svensk-nordiska schlagerinkvisitionen.
Indignationen över den ”öststatliga” kompisröstningen är monumental. Man kan ju dock undra varför den östliga varianten är så mycket sämre än den nordiska. Kanske vår variant är bättre. Den är ju så … svensk!

Bloggare och kommentatorer visar att man sov sig igenom hela nutidsorientering de senaste femton åren. Ur högen väljer jag Markus Larsson, klarsynt analytiker på Aftonbladet: ” Därför kommer alltid bidragen från forna Jugoslavien eller forna Sovjetunionen eller Centraleuropa ha en enorm fördel, oavsett hur de låter.”

Om någon för tio-tolv är sedan hade trott att Kroatien skulle ge Serbien en tolva i schlagerfestivalen så hade denne blivit idiotförklarad. ”Hatet går ju så djup” eller hur var det nu? Om vi inte lyckas se det anmärkningsvärda i detta så förtjänar vi en kollektiv dumstrut och ställer oss i samma skamvrå i vilken vi vill placera ignoranta amerikaner. Att fortfarande tro att hela ex-Jugoslavien är en slags mental och kulturell enhet är ju att inte fatta någonting. Tvärtom så visar schlagerfestivalen att människor ibland kan bortse från regionala konflikter och tankemönster och gilla det som ”de andra” gör. Man ska vara svensk för att inte se hur stort detta är uppenbarligen.

Jag förstår att det tar emot när våra åsikter och vår smak utmanas, eller rent av ifrågasätts. Vår attityd är lite nedlåtande mot öst. Vi ser dem lite som den fattige/obildade kusinen från landet som nyligen bytt Trabanten eller hästkärran mot en begagnad Mercedes. När dessa kusiner kollektiv röstar ut ”västliga” låtar ur festivalens övre del, då tar det emot.

En anledning till Östeuropas framgång är att många östeuropéer bor utanför det egna hemlandet. Bara i Bulgariens fall så bor upp till 10% i något annat europeiskt land. Det ger onekligen en stor röstpotential. Turkarna i Tyskland är ju naturligtvis förklaringen till turkarnas tolva.

Sedan så är ju denna festival fortfarande någonting stort i Östeuropa. Att delta och komma långt fram betyder fortfarande någonting. Schlagerfestival engagerar. I det flesta västländer så ser man ju festivalen mest med en gäspning och de flesta har knappt noterat vad som hänt – förutom i Norden då.

I Bulgariens fall har evenemanget rapporterats med nästan ”svensk” hysteri. Man har trott att man haft en god chans med sin låt Voda (Vatten), trots dess etnoprägel. Femteplatsen är ett slags erkännande och man är nog ganska nöjda trots allt. Det blir nog ett stort mottagande för Elitsa och Stojan när de återvänder till Sofia. Det är värt att notera att den bulgariska låten plockade poäng i många länder där det knappast bor många bulgarer. Att grannländerna gav poäng beror mer på att man diggar musikstilen än att man hyser varma känslor för Bulgarien.

Den bulgariska uttagningen liknade annars i mångt och mycket den svenska. Likt Sverige så var det väldigt få av de kända och etablerade artisterna som ställde upp. Den bulgariska duon Elitsa och Stojan var knappast särskild kända namn innan festivalen. De flesta andra som ställde upp i uttagningen hörde till Bulgariens gärdsgårdsserie för artister. Alla de stora bulgariska namnen saknades. Även utan denna mediokra medtävlan så tyckte jag att Voda stack ut och skulle kunna ha en chans i större sammanhang. Låten vann också överlägset den nationella uttagningen.