Röstköpandet

Jag fick frågan i en kommentar om röstköpande är ett stort problem. Det enkla svaret är att det är ett stort problem. Däremot hur stort det är är svårt att svara på. Det ligger naturligtvis i sakens natur att en illegal verksamhet är svår att kartlägga. Den bulgariska varianten av Transparency International kom nyligen med en rapport som behandlar valet till EU-parlamentet den 7 juni i år (rapporten finns tyvärr bara på bulgariska). De konstaterar att korruption är ett stort problem i valrörelsen och vid själva valet.

Korruptionen tar sig mest uttryck i att personer antingen mutas eller pressas att rösta på en specifik kandidat eller parti. Organisationen har gjort ett försök att uppskatta hur omfattande detta och kom fram till att mer än 400 000 röster var så kallade ”kontrollerade röster”. Detta utgör ungefär 5 % av det totala antalet röster. Eftersom valdeltagandet låg på 39 % så var mer än var tionde avgiven röst en köpt eller påtvingad röst. Man kan anta att samma förhållanden kommer att råda även i parlamentsvalen den 5 juli.

Även ett litet antal röster kan ha stor betydelse, i synnerhet i de valkretsar där man har majoritetsval. Ett flertal partier uppehåller sig dessutom kring fyraprocentsspärren i opinionsundersökningarna. Huruvida dessa partier tar sig in i parlamentet har mycket stor betydelse för hur mandatfördelningen ska bli. Om dessa partier inte tar sig in så vinner de stora partierna så att säga deras röster. Om de tar sig in så kan de i kraft av vågmästarparti skaffa sig stora politiska fördelar. Dessutom så är det viktiga för många kandidater att komma in i parlamentet, inte att ingå i regeringen. Som parlamentsledamot kommer du att ha inflytande över många ekonomiska beslutsprocesser i t.ex. olika utskott eller på annat sätt.

Dagens Standart ägnar faktiskt en helsida åt fenomenet och en del intressanta saker framkommer. Eftersom utgången av valet är osäkrare än någonsin så har priset på rösterna gått upp ordentligt. I synnerhet gäller det i valkretsar där det väger jämnt mellan kandidaterna. I t.ex. Burgas och Blagoevgrad är priset uppe i 150 leva (ca 800 kr), i Varna en hundring jämt (550 kr) medan i övriga landet så räknar man med omkring en femtiolapp (300 kr).

Nytt för denna gång är att flera röstköpare kommer att dela upp betalningen så att en del betalas innan valet och återstående efter valet. Tydligen kan köparna kontrollera om vederbörande röstat rätt. Anledningen är att i förra valet så var det flera romska ledare som sålde samma röster till flera köpare. Detta vill man nu undvika. Fast som röstsäljare får man också se upp. Det har förekommit att man fått betalt i falska pengar.

Det förekommer andra sätt att få väljare att rösta rätt. Det rapporteras t.ex. att okända personer betalat alla vattenräkningar för 300 romska hushåll i Pazardzjik. Dessa personer har tydligen lovat att betala elräkningarna också. Detta påminner om sättet som ledamöter från BSP såg till att vattenräkninarna betalades i stadsdelen Filipovtsi i Sofia för två veckor sedan. I Filipovtsi bor i huvudsak romer och fram till nu så har inte en enda vattenräkning betalats sedan 1959.

Så varför fortsätter detta? Det uppenbara svaret är att det är en investering som lönar sig. Röstköpande kandidater har mycket att vinna och pengar är inte ett problem. Dessutom är det svårstoppat eftersom röstköpandet är organiserat med mellanhänder. Det är inte heller politikerna själva som delar ut pengarna, utan personer utan direkt koppling till dem. Mycket av pengarna som cirkulera förekommer i en grå ekonomi där det är svårt att bevisa att de ens existerar. Så det är inte konstigt att det är svårt att få en fällande dom i ett mål om röstköp. Mycket riktigt så har också få anmälningar lett till åtal.

En annan anledning är att den politiska viljan saknas. Om man verkligen ville så skulle polis, säkerhetstjänst och skattemyndigheter förmodligen kunna sätta åt röstsäljarna. Men i ett Bulgarien fullt av politiska och ekonomiska beroendeförhållanden att ta hänsyn till så består åtgärderna mest av symbolhandlingar.

Jag fick också frågan om det mest är romer som ägnar sig åt röstsäljande. Som texten ovan skvallar om så är det så. Att upp till en tredjedel av romerna är villiga att sälja sin röst har framkommit i flera undersökningar, inte bara den undersökning som Kalle Kniivilä referar till i Trud. Anledningarna är förstås flera. Dels så lever många romer utanför samhället och känner att de inte har något intresse eller ansvar för vad som sker i den bulgariska politiken. Då kan man lika gärna ta betalt för en tjänst man annars inte ens skulle ha utfört. En annan viktig anledning är att romernas informella organisering i släkter och klaner gör att romska ledare har väldigt stort inflytande i många romers varande och görande. Det gör att röstköparna bara behöver förhandla med dessa ledare och inte direkt med väljarna. Det gör att det är enkelt att organisera hela kvarter att rösta på ett visst sätt samtidigt som spåret bakåt till vem som egentligen betalar blir otydligt. Naturlivgtvis spelar även fattigdom en stor roll, men man måste ha i åtanke de andra omständigheterna eftersom många fattiga bulgarer och bulgarienturkar inte säljer sina röster i någon större omfattning.

Som undersökningen i Trud visar så kan ändå några procent av bulgarienturkarna tänka sig att sälja sina röster. Jag kan tänka mig några förklaringar till det. En förklaring är förstås att en hel del bulgarienturkar är fattiga jordbrukare och ägnar sig mer åt överlevnad än åt politik. Då är alla inkomster välkomna. En annan förklaring är att det för partiet DPS:s starka ställnings skull är viktigt att att alla bulgarienturkar röstar. DPS företräder ju bulgarienturkarna och få bulgarer kan tänka sig att rösta på detta parti. DPS har en mycket stark ställning i de områden som domineras av burgarienturkarna. I dessa områden råder, i brist på bättre benämning, en kvardröjande feodal mentalitet gentemot DPS. Där används bland annat röstköp för att få maximal utdelning i dessa områden.

Av de etniska bulgarer som är röstsäljare så har det i de fall jag känner till oftast handlat om pensionärer, då i synnerhet om ensamstående fattigpensionärer. Det har dels handlat om pengar, men inte sällan även om läkemedel som delats ut.

Avslutningsvis så vill jag säga att alla dessa röstsäljare har någonting gemensamt. De är alla obildade och fattiga. De uppfattar sig ofta som förlorare i övergången till en modern marknadsekonomi. Man förstår att då behövs inte bara en hård hand från polisen för att stoppa röstköpandet, utan också en ekonomi som bättre kommer alla till godo. Så sker inte nu då personer utan pengar och kontakter blir stående med tom skål när den nya tidens möjligheter fördelas. Det är kanske för sent att göra någonting åt bristen på skolning hos dessa, men ett bättre skolväsendet skulle i alla fall göra någonting åt ”nyrekryteringen” av röstsäljare. Bäst vore förstås om korruptionen i Bulgariens politiska och ekonmiska liv kunde utrotas, men för det krävs en mental omorientering som nog är omöjlig.