tisdag 28 september 2010

Politiskt korrekt i Bulgarien och Sverige

Bloggandet har legat nere ett tag som ni kanske märkt men en längre vistelse i Bulgarien samt en massa jobb har varit i vägen. Men jag kan inte att låta bli att skriva lite i bakvattnet av bulgarienvistelsen och de svenska valen. Jag måste därför säga att Sverige är ett märkligt land.

Det som mest slår mig är den omfattande oförmågan att hantera att Sverigedemokraterna nu finns i Riksdagen. De flesta reaktionerna präglas av någonting som nästan kan beskrivas som panik trots det var tämligen klart redan för flera månader sedan att SD skulle klara fyraprocentsspärren. Vårt goda land med tillhörande goda folk har fått sig en rejäl fläck där det syns som bäst. Nu försöker en upprörd opinion få bort denna fläck med alla medel, ja till och med genom att föreslå övergrepp på det vi hyllar mest - vår demokrati och fria åsiktsbildning.

Nu ska jag jag inte gå in på vad Sverigedemokraterna står och inte står för. Det gör så många andra, och här i bloggen är det ju bulgarienperspektivet som gäller. Det som intresserar mig mest här är hur olika reaktionerna på framgångar för ytterlighetspartier är i Sverige respektive Bulgarien. Bulgarien har ju det nationalistiska Ataka i parlamentet sedan 2005. Ataka fick något fler röster i valen 2009 med knappt 10 % av rösterna. Partiet har även haft framgångar i EU-valen och har två ledamöter i Europaparlamentet.

Reaktionerna på partiets framgångar har dock varit väldigt annorlunda än vår reaktion på Sverigedemokraternas framgångar. I Sverige har vi startat kampanjer som hyllar olikhet och invandrare istället för att genomlysa SD:s argument och förslag. Vi har i praktiken ställt upp på SD:s beskrivning av invandrare som ett homogent kollektiv fast i positiva termer. Fast det blev ju vi inte smartare av.

Om deras politik är lika galen som man hävdar borde det ju inte vara något problem. Då skulle man samfällt kunna säga att kejsaren är naken och följdaktligen skulle ballongen SD snart pysa ut. Men icke då. Istället har man matat trollen. Sverigedemokraterna har ju dragit stor nytta av att spela på myten att man är ett parti som står för obehagliga sanningar som tystas ned. Genom att frysa ut partiet och dess medlemmar samt idiotförklarat dess väljare har man stärkt detta tänk.

Atakas framgångar i Bulgarien väckte också negativa reaktioner och rent av avsky. Däremot var det ingen som tycket att motmedlet var att föreslå att demokratin inte riktigt skulle omfatta Ataka. När partiet väl var i parlamentet så behandlades det som ett parti bland alla andra. Och, genom sina framträdande har partiets ledare, Volen Siderov, bekräftat att han är lika stollig som man kunde misstänka. Det finns inte heller några debatter om debatten, vilket annars känns väldigt svenskt.

Nu kan man tycka att om partiet Ataka är avklätt så borde dess saga vara all. Tyvärr så så är den politiska situationen i Bulgarien sådan att det finns ett stort utrymme för missnöjespartier oavsett hur starka eller svaga argument de har. Det är dock en annan fråga. Däremot så kan Ataka inte använda sig av argumentet att de står för en obekväm sanning, snarare är det ett problem för dem att de och deras argumentation exponeras i media.

Men vad kan ligga bakom allt detta? I Sverige talar vi ofta om politisk korrekthet - PK. Med detta menas åsikter som anses vara mer riktiga och fina, och underförstått, omfamnas av i stort sett alla. Exakt vad dessa åsikter är är alltid lite diffust, men om man ägnar en del tid åt de stora medierna så märker man att det finns ett "mindset". Snälla och upplysta människor bör alltså tycka på ett visst sätt. Detta påverkar våra politiker som genast förstår vad som är acceptabelt att säga och inte.

Men ytterst så handlar det om vårt förhållande till staten. Svenskar har i gemen ett stort förtroende till staten. Staten vill oss väl och det staten vill är det rätta. Om det finns ett mindset, påbjudet tänk (PK) så vill vi vara en del av detta eftersom vi annars sticker ut. Det är ju också bekvämt att ha en ståndpunkt om vad som är rätt eller fel i enlighet med detta eftersom man inte behöver någon argumentation förutom att det är just rätt eller fel.

I Bulgarien är det inte så. Där finns en stor misstro mot staten. Därför finns inte heller begreppet PK. Av detta förstår man att Bulgarien inte heller är ett konsensussamhälle som Sverige. I Bulgarien blir du inte utfrysta eller idiotförklarad om du har andra åsikter än dina vänner, kollegor eller grannar. Där kan du vara en trevlig typ trots dina åsikter.

Exakt vad detta beror på vet jag inte, men kommunisttidens propaganda och fasadtänk har nog spelat stor roll. Då präglades samhället av att det fanns en officiell bild av Bulgarien (och socialistvärlden) som ett progressivt samhälle som var överlägset ett korrumperat och utsuget Väst. Samtidigt var det så uppenbart att detta inte stämde samt att det socialistiska samhällsbygget ignorerade dess medborgares vardagsproblem. Officiellt stod himmelriket om hörnet men i verkligheten var världen fyra nyanser av grått och högst orättvis. I Bulgarien är det allmän visdom att staten alltid försöker lura dig. Med en sådan verklighet kan det inte finnas något PK.

Så då landar jag i den något märkliga slutsatsen att Sverige är en stabilare demokrati men att debatten är friare i Bulgarien. I Sverige debatterar vi efter hur världen borde vara, medan man i Bulgarien debatterar efter hur världen faktiskt är.

Slutkläm:
Medan jag skriver detta går en omgång av debattprogrammet Referendum på BNT, statstelevisionen alltså. Det är en utmärkt illustration på det ovanstående. Där diskuteras nu frågan om romers integration. Det är yvigt, det är temperamentsfullt, det är många åsikter, det är emellanåt fördomsfullt. Men, det är långt ifrån svenska debattprogram med tydliga pekpinnar och känslan av att vi måste sjunga We shall overcome i slutet. Inga deltagare är med bara för att krydda debatten, utan för att visa på åsikter som faktiskt finns i landet. Tittaren behandlas inte som en idiot som måste skyddas från verkligheten när den blir för obekväm eller obehaglig. Debatterna löser ju sällan problemen men som tittare lämnas du i alla fall med en känsla av att man lärt sig något, inte bara blivit underhållen.

I slutet hölls det en omröstning om staten bör finansiera integrationsprogram för romer. Resultatet blev oavgjort med ungefär lika många för som emot. Frågan är alltså lite grand som om glaset är halvfullt eller halvtomt. Eller som jag skulle vilja säga det - det finns ett stort motstånd mot romers integration, men man kan också säga att många vill hitta en rimlig lösning på det hela. Det finns alltså förutsättningar att jobba vidare med detta, men att det kräver insyn och upplysning. Om man däremot skriver folk på näsan vad de borde tycka så är det kört kan man också säga.

I Sverige hade vi struntat i detta eftersom evangeliet redan hade skrivits på något departement med benäget bistånd av rikets kulturredaktioner.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Ingen vågar egentligen inte analysera SD, då kanske dom håller med. Så är det i vart för mig. De få debatter som var på TV och jag såg före valet, så höll jag med SD till 85%. Det var rekord vad mig anbelangar.

Pontus sa...

"Om man skriver folk på näsan vad de borde tycka så är det kört kan man också säga."

Precis. Istället för att folk delas upp efter deras inställning i sakfrågan så delas de upp i de som trivs med att låta självutnämnda proffstyckare sköta tänkandet och de som provoceras av deras förmätna självgodhet.

För övrigt är politisk korrekthet inte nödvändigtvis åsikter som omfamnas av i stort sett alla. Det är inte en folkrörelse utan snarare en journalistisk kampanj som i första hand påverkar etablerade politiker och i andra hand folket i övrigt - i synnerhet de flitigaste läsarna av kvällstidningarnas kultursidor.

Detta framgår tydligt när skillnader i journalisters och folkets sympatier i politiskt korrekta frågor samt partival undersöks.

Ad Hoc i Bulgarien sa...

"För övrigt är politisk korrekthet inte nödvändigtvis åsikter som omfamnas av i stort sett alla. Det är inte en folkrörelse utan snarare en journalistisk kampanj som i första hand påverkar etablerade politiker och i andra hand folket i övrigt"
Det är väl ungefär detta jag vill säga. Det finns åsikter som uppfattas som att en stor majoritet tycker så. Men det behöver inte vara så. I Sverige finns det alltför ofta en inställning att anpassa sig efter vad man tror att majoriteten tycker. I själva verket kanske man tycker helt annorlunda. Ett enkelt exempel är när man säger att maten smakar gott fast den inte gjorde det eftersom man vill vara artig samt inte stöta sig med sina vänner/släktingar. I själva verket kanske alla gästerna tyckte att maten inte var något vidare men höll god min av samma skäl. Då kan värdarna lockas att tro att de är duktiga kockar och föreslå en ny middag nästa vecka och så vidare. Din artighet har då lett till att du mot din vilja måste fortsätta äta mat som du egentligen inte tycker om.

På en samhällsnivå finns detta väldigt bra beskrivet i en bok av professor Timur Kuran som faktiskt finns på svenska - Privat sanning, offentlig lögn: preferensförfalskningens sociala följder.

En variant av detta är den s.k. Abileneparadoxen: http://en.wikipedia.org/wiki/Abilene_paradox

Sammantaget så är inte alltid en offentlig sanning eller allmän åsikt vare sig en sanning eller allmän åsikt. Det bara verkar så eftersom vi vill att det är så. När tillräckligt många har en avvikande åsikt och/eller någonting händer som drar undan mattan för den offentliga sanningen kan dramatiska (och för många ovändade) saker hända.

Anonym sa...

Hörde rykten om att Ataka var sponsrade av dcp när jag var i bulgarien i somras. syftet var tydligen att skrämma upp folk tillräckligt så att turkarnas parti fick mer röster, vilket de även fick.

Ad Hoc i Bulgarien sa...

Det finns allehanda rykten om att Ataka egentligen är en skapelse av det bulgarienturkiska partiet DPS eller av folk från den tidigare säkerhetstjänsten DS, eller av bägge. Hur det egentligen förhåller sig är ju svårt att veta. Ryktena kan ha sitt ursprung i att Ataka gör en stor nytta för DPS. Atakas turkfientliga politik är precis vad som behövs för att skrämma de ofta obildade och auktoritetspåverkade bulgarienturkarna att ty sig till DPS. Både DPS och Atakas livsluft är en etnisk mobilisering där man röstar efter etnicitet och ser andra grupper som ett hot.