söndagen den 16:e januari 2011

Om Bulgarien var en amerikansk stat

Bulgariens tidigare kommunistiske diktator, Todor Zjivkov, lanserade på 60-talet idén att Bulgarien skulle uppgå i Sovjetunionen och bli dess 16:e delrepublik. Officiellt var syftet att det var två kommunistiska och slaviska broderländer lika gärna kunde ingå i samma enhet då deras framtid var gemensam. Detta kunde också ges historiska argument eftersom Bulgarien hade Ryssland (sedermera Sovjetunionen) att tacka för sin frigörelse från turkarna och Sovjetunionen för sin befrielse från vad man kallade den fascistiska tsariststaten under Andra världskriget. I själva verket var detta ett desperat förslag från Zjivkov för att rädda Bulgarien från ekonomisk kollaps genom att låta Sovjet "adoptera" landet. De sovjetiska ledarna sade därför tack men nej tack till detta förslag.

Zjivkovs idé förverkligades på sätt vis 50 år senare när Bulgarien blev medlem i EU. Fast jämförelsen haltar betänkligt då det inte handlar om att Bulgarien behöver sluta att existera som land, utan snarare om en (än så länge) löst sammansatt union med ett svagt centrum i Bryssel. Motivet att en annan union eller statsbildning skulle lösa bulgariska ekonomiska tillkortakommanden känns ju dock igen. Däremot kan man fortsätta detta tankeexperiment idag med att fundera vad det skulle innebära om Bulgarien var en amerikansk stat. Bakgrunden är en artikel i Economist där man jämför USA:s delstater med olika länder i världen. Alltså, vilket land motsvarar varje amerikansk delstat sett till ekonomi eller befolkning.

Det visar sig då att Bulgariens ekonomi motsvarar ungefär Rhode Islands ekonomi. Bulgariens BNP för 2009 var 47,10 miljarder dollar mot Rhode Islands 47,84 miljarder. Men om man även jämför staterna befolkningsmässigt så framkommer Bulgariens ekonomiska tillkortakommanden. Det Bulgariens drygt 7 miljoner invånare åstadkommer motsvarar vad Rhode Islands en miljon invånare producerar. Eller med andra ord: produktiviteten är sju gånger lägre i Bulgarien jämfört med Rhode Island. Man kan också säga att i Rhode Island har varje person dragit in motsvarande Bulgariens nivå en bra bit innan första fikarasten på arbetsdagen.

Att jämföra länder genom att bara använda BNP och BNP per invånare ger en ganska grov bild, men icke desto mindre så är det en bra illustration på att Bulgarien ligger långt efter de länder man vill jämföra sig med. För att komma ifatt krävs inte bara att ekonomin växer mer än den gör nu, utan även att effektiviseringar måste ske snarast. Man kan dock undra hur det ska ske när landets fattigaste tiondel är helt obildad och landets mest välutbildade tiondel är utomlands samt att den största befolkningsgrupp som växer är pensionärerna. De som är satta att åtgärda detta ägnar dock sin mesta tid om att gräla hur kakan ska fördelas, inte hur den ska växa.

...

Men Sverige då kanske någon undrar. Jo, Sverige motsvarar ungefär North Carolina sett till BNP. Vi har en BNP på cirka 400 miljarder dollar. Dessutom är vår befolkningsmängd ungefär lika stora. Men innan vi slår oss på bröstet kanske det kan vara bra att veta att North Carolina producerar under snittet för USA sett till BNP per capita. Vi har också en del att göra om vi tycker att vi hör hemma i BNP-toppen.


2 kommentarer:

J. Soreff sa...

Hej,
The Economist utgåvan från 18 dec. 2010 har en mkt intressant artikel:
The Rich, The Pour and Bulgaria.
I mitt tycke värd att begrunda.
F.Ö tack för mkt bra läsning!
mvh
Julius Soreff

Ad Hoc i Bulgarien sa...

Du menar den här förstår jag. Ja, och slutklämmen är inte upplyftande
"and the saddest place in the world, relative to its income per person, is Bulgaria."
Det förvånar mig inte då känslan av uppgivenhet och pessimism är påtaglig i Bulgarien. Detta gäller även ofta folk som har det relativt bra. Så det handlar inte bara om att livet är kärvt, utan även att trots förbättringar i välståndet så ligger de länder man jagar fortfarande långt framme. Det är det som jag lite grand ville illustrera med mitt inlägg.

Missnöjet stärks säkert också av det faktum att Bulgarien är med i en union där i stort sett alla andra medlemmar har det bättre eller mycket bättre. Man blir alltså påmind hela tiden om att man ligger efter. De som är satta att rädda situationen, dvs. politikerna, har man bottenlågt förtroende för.