När muren föll i Bulgarien

Detta blir en lång artikel men hav tålamod.

Igår den 9 november föll Berlinmuren. I Bulgarien är dagen D lika dagens datum den 10 november 1989. Det är dagen när muren föll åtminstone symboliskt eftersom där inte fanns någon mur som kunde rämna, men däremot fanns det en ekonomi som sedan länge hade rämnat och var i ruiner. Det som var kvar var en fasad av att allt är i sin ordning och att det allsmäktiga kommunistpartiet hade läget under kontroll. Verkligheten var att Bulgarien var ett sjunkande skepp där vattnet nu började forsa in på övre däck.

Den 10 november avsattes Bulgariens kommunistiske diktator Todor Zjivkov genom att kommunistpartiet BKP:s Centralkommitté sparkade honom som generalsekreterare. Generalsekreteraren innehade kommunistpartiets högsta post och fungerade som partiledare. Eftersom kommunistpartiet hade monopol på makten så var denne person landets ledare i praktiken. Premiärministern var underordnad generalsekreteraren. Todor Zjivkov hade vid avsättandet lett landet i 35 år, ett maktinnehav som endast Albaniens Enver Hoxha har överträffat av kommunistdiktatorerna i Östeuropa.

Självklart innebar inte avsättandet att kommunistpartiets maktmonopol upphörde; det dröjde ytterligare några månader. Inte heller drogs några omfattande ekonomiska reformer igång heller. Det dröjde över ett år, man kan fråga sig om detta reformarbete överhuvudtaget har slutat än idag. Men händelsen var ett definitivt startskott på att Bulgarien skulle göras om politiskt och ekonomiskt. Det var också från och med nu som denna process blev officiell och offentlig. De viktigaste direkta konsekvenserna var att oberoende tidningar startades och att fria partier bildades. Förföljelserna av turkbulgarerna upphörde. Statens direkta övervakning av medborgarna avvecklades också vilket gjorde att skräcken för att säga vad man tyckte och tänkte började försvinna. Det blev fritt att resa ut ur landet.

Men vad var det egentligen som hände den där dagen och varför hände det. Trots sammanfallet i tid med Berlinmurens fall så hade händelserna i Bulgarien ingenting att göra med detta, åtminstone inte direkt. Svaret ligger flera år tillbaka i tiden. Under hela kommunisttiden från 1944 och framåt så karaktäriserades utvecklingen i Bulgarien av ekonomiska svårigheter. Dessa var särskilt allvarliga från slutet av femtiotalet och framåt. Räddningen för landet var dels att göra en del reformer, dels att förlita sig på stöd från Sovjetunionen. Reformerna blev dock i slutändan som bäst halvmesyrer då det fanns en rädsla att för mycket förändringar skulle hota kommunistpartiet. Bulgarien var faktiskt i praktiken bankrutt vid flera tillfällen. Därför skedde därför ett visst reformarbete under 70- och 80-talet där man experimenterade med effektiviseringar av planekonomin. Dock sträckte man sig aldrig så långt som att ens en aning liberalisera ekonomin.

Men den största förändringen var Michail Gorbatjovs tillträde till makten i Kreml 1985. Tidigare hade Bulgarien haft en någorlunda god relation med Kreml, i synnerhet under Leonid Brezjnev. Trots att Sovjet var tvunget att rycka ut till Bulgariens ekonomiska räddning med jämna mellanrum vilket irriterade ledarna i Kreml så var ändå landet trots allt en av stöttepelarna för Sovjet i Östeuropa. Gorbatjov såg behovet av reformer för att rädda den Sovjetiska ekonomin som höll på att braka ihop av sin egen ineffektivitet och kapprustningen med USA. Dessa reformer, perestrojkan populärt kallat, innebar dels att länderna i Östeuropa inte längre kunde förlita sig på att Sovjet skulle öppna plånboken när den egna ekonomin fallererade, dels att reformer var tvungna att genomföras även i Östeuropa. Här valde såväl Bulgarien som Rumänien att gå en egen väg; en väg som mest innebar inga reformer.

Rumäniens diktator, Nicolae Ceauşescu, var ju redan Östblockets gossen Ruda. Han hade förvandlat Rumänien till Warszawapaktens särling genom sin egensinnighet gentemot Sovjet samt genom sin märkliga politik som resulterade i knappt någon utlandsskuld men som gjorde rumänernas skafferier tomma och deras lägenheter kalla och mörka. Detta toppades med ett förtryck som förmodligen var Östblockets mest brutala. Det var därför ingen överraskning att Rumänien slog dövörat till när Gorbatjov pratade reformer.

Todor Zjivkov befann sig däremot i ett dilemma. Han hade alltid stött sig på Moskva. Med Gorbatjov vid det sovjetiska rodret så fann Zjivkov att imperiet nu leddes av en man han inte kände. Sovjet hade ju under 20 år aktivt bidragit till att omfattande reformer inte blivit av i Bulgarien, en påverkan som Zjivkov lätt kunde acceptera. I kampen mellan större ekonomisk frihet och bevarande av hans och kommunistpartiets maktmonopol så vann ju alltid det senare. Nu ville ledaren i Kreml att genomföra reformer som Zjivkov inte kunde ställa upp på. De var för utmanande.

Budskapet från Moskva att länderna i Öst måste reformeras ekonomiskt och så smått även politiskt genom att taket i det socialistiska bygget måste höjas lite. Det var reformer som Zjivkov inte trodde på. Av böcker jag läst så verkar det också som om han inte riktigt kunde förstå poängen med dessa; de skulle ju undergräva Kommunistpartiets politiska och ekonomiska monopol. Som grädde på moset så fasades det sovjetiska ekonomiska stödet ut. Sovjet behövde pengarna själva liksom varorna man tidigare exporterat med kraftig subvention till Öst. Nu började Sovjet kräva världsmarknadspriser. Zjivkov försökte påverka Moskva men fann att Gorbatjov var en annan slags kommunist än dem han pussat och jagat med tidigare.

Zjivkov försökte sig ett reformarbete men det var ett halvhjärtat arbete som knappast gav något mer långsiktigt resultat. De resulterade dock i att något som liknande privat företagande började dyka upp. En del vågade till och med uttala en försiktig kritik av den rådande situationen. Men någon större förbättring uteblev, Bulgariens fall nedåt förvärrades i stället. Industrin och jordbruket gav inte tillräckligt med valuta. Försöken att öka exporten till Väst för att få begärlig valuta hade misslyckats. Produktionen av exportvaror krävde alldeles för dyr import av råvaror och högteknologi. Dessutom såldes varor på hemmamarknaden till underpris. Detta gjordes för att dels hålla befolkningen lugn så att deras låga löner räckte till mat och annat av livets nödtorft. Dels så visste byråkratin inte helt enkelt priset på varorna. En av planekonomins stora brister är att det visar sig näst intill omöjligt att beräkna vad en vara ska kosta för att täcka alla kostnader i alla led. Det blir för komplicerat. Dessutom finns det ingen flexibilitet för anpassningar till förändringar i verkligheten.

För att hålla skutan flytande togs stora lån. Dessa lån blev allt svårare att amortera. Bulgarien var i akut behov av en effektivisering av ekonomin annars skulle läget bli kritiskt. Landsbankruttens spöke började visa sig. Vissa av de ledande kommunisterna var väl medvetna om hur det egentligen låg till med landets ekonomi. De visste också vad Moskva ansåg vara nödvändigt. En av personerna bakom Zjivkovs avsättande var utrikesministern Petar Mladenov. Genom sina många resor, men främst genom sina besök i Moskva, förstod han att något måste göras. Det är lite oklart hur planerna bakom Zjivkovs avsättande tog form och hur höga kommunister kom att involveras. Det är dock tydligt att Moskvas hand varit verksam här.

Moskvas roll diskuteras fortfarande och jag finner det osannolikt att inte Moskva varit inblandat från ett tidigt stadium. Sovjets ambassadör i Sofia, Viktor Sjarapov, var en av upphovsmännen bakom kuppen. Hur som helst, planerna på avsättandet tog form under största hemlighetsmakeri. Det var inte självklart att armén eller inrikesministeriets trupper skulle förhålla sig passiva liksom att en motkampanj kunde iscensättas av Zjivkov. Todor Zjivkov var känd för sin förmåga att manipulera sin omgivning för att gynna sin makt och försvaga andras. Kuppmakarna ville inte riskera att bli utmanövrerade. Det fanns ju trots allt många trådar för Zjivkov att dra i om planerna blev kända. Dessutom visste man inte vilka hållhakar han kunde ha på viktiga medlemmar i Kommunistpartiets topp.

Jag måste inflika med en annan anledning för Gorbatjov att få bort Zjivkov. Den brukar förbises av såväl västliga som bulgariska kommentatorer. Todor Zjivkov hade 1985 bedrivit en namnbyteskampanj mot bulgarienturkarna. Den väckte då inte så stort internationellt uppseende och i Moskva var man vid den här tiden upptagna med annat. Gorbatjov hade ju ännu inte blivit varm i kläderna. Kampanjen att med våld och hot tvinga bulgarienturkarna byta namn lugnade dock ned sig.

Kampanjen återupptogs under 1989 och då än intensivare. Den ledde till att upp till 300.000 bulgarienturkar lämnade landet på kort tid. Detta var ett dråpslag mot jordbruket där de flesta bulgarienturkar jobbade. En svår försörjningssituation blev än svårare. Anledningen till denna våldsamma kampanj sägs vara Zjivkovs och andra höjdares övertygelse att bulgarienturkarna var potentiella femtekolonnare som var på väg att organisera sig politiskt med syftet att utropa autonoma områden i Bulgarien som sedan skulle ansluta sig till Turkiet. Men minst lika viktigt, kanske egentligen huvudskälet, var att få befolkningens fokus på annat än den katastrofala ekonomin. Här kunde landets politiska ledning visa handlingskraft samt förklara varför det behövdes hög militär och polisiär närvaro i landet. Parallellerna med tankefigurerna i Exjugoslavien är otäckt uppenbara.

Gorbatjov försökte vid den här tiden att närma sig Väst och USA. Gorbatjov förstod att goda relationer med dessa var av fundamental betydelse för att få det stöd han behövde, vare sig det var politiskt eller ekonomiskt. Sovjet skulle nu vara en problemlösare tillsammans med Väst. Det sista han ville ha var en satellitstat som förföljde sin egen befolkning. Jag tror inte Zjivkov förstod konsekvenserna av detta. Han fann att landet blev en paria såväl i Väst som i Öst. Bulgariens förmåga att hamna i konflikt med alla när man minst behövde det gjorde sig påmind igen*. Bulgarien skulle inte med trovärdighet kunna återupprätta ens ett uns av förtroendet med Zjivkov vid rodret.

Ett annat hot var att embryon till en demokratirörelse hade visat sig, framför allt hade den begynnande demokratirörelsen förenat sig med miljörörelsen. Ursprunget till detta var Tjernobylolyckan fyra år tidigare som myndigheterna förtigit men där sanningen sipprat fram så småningom. Likaså hade t.ex. invånarna i staden Ruse vid Donau fått nog av de skadliga kemiska utsläppen från fabrikerna på den Rumänska sidan och krävde att myndigheterna agerade. Många bulgarer var genuint oroade över att staten höll på att förgifta sin egen befolkning genom en omfattande miljöförstöring. De försiktiga reformerna i slutet av åttiotalet hade satt igång ett engagemang som i förlängningen kunde hota kommunistpartiet.

Kuppmakarna i Sofia förstod detta. För att överhuvudtaget rädda landet och få lån och stöd vare sig det var från Väst eller Öst så måste Zjivkov bort. Likaså måste den styrande eliten ta kommandot över den politiska händelseutvecklingen. Här satt Zjivkov som en stor bromskloss. Förnyelse var inte möjligt så länge symbolen för Bulgariens politik den senaste decennierna inte försvann. Om reformer dröjde kunde trycket i den bulgariska tryckkokaren stiga till farliga nivåer. Det var bättre att skapa reformer på egna villkor än att senare förhandla inträngt i ett hörn. Utvecklingen i Rumänien visade att om inte någonting gjorts så kunde situationen blivit en helt annan i Bulgarien.

Så, det hela ställdes på sin spets på Politbyråns sammanträde den 9 november 1989. Då togs ett beslut om att Todor Zjivkov måste avgå. Enligt ögonvittnesskildringar så gick det hela lugnt till även om en spänning lär ha präglat sammanträdet. Beslutet hölls dock hemligt så lång det gick. Följande dag på Centralkommitténs plenum (stormöte) togs detta beslut officiellt. Detta filmades, även om jag inte ror att det var direktsändning. Där kan man se en rätt uppgiven Todor Zjivkov som accepterar detta beslut och håller ett tal (den viktigaste delen finns på Youtube). I sitt tal säger han att det återstår att ta itu med ett outvecklat samhälle. Han säger också att socialismen är ett för tidigt förlöst barn (han använder ordet недоносче nedonostje vilket också kan betyda dödfött, oklart vilket han egentligen menar). Han säger vidare att han gör detta för att undvika konvulsioner som kan vara ödesdigra för Bulgarien, en antydan om att om inte förändringarna sker frivilligt så kommer de att ske med våld. Det råder dock delade meningar om hur frivilligt han egentligen avgick, men hur som helst bör han ha insett att hans tid var förbi, utan stöd vare sig från det egna kommunistpartiet som av Moskva.

Så, förändringarna i Bulgarien började med en palatskupp, om än en städad och i slutändan ganska ”formell” palatskupp. Men nu hade man släppt demokratins ande ur flaskan och vägen mot pluralism och en liberal ekonomi låg öppen. Det tråkiga är att man lyckades med sitt uppsåt att ta kontrollen över förändringarna. Omtanken var ju inte bara om Bulgarien, omtanken var ju kanske mer att hålla sig kvar i makttoppen i de nya tiderna samt dessutom vinna på det. Nu började en ny tid, en tid av maktspel, fulspel och utbredd korruption. För att gynna sig själva så såg den nya tidens makthavare till att skapa en svag stat som inte skulle hindra de nya makthavarna att lägga rabarber på det friska i det demokratiska Bulgarien. Samma svaga stat gjorde att smågangsters också fick helt nya nöjligheter och till slut inte bara började kidnappa den nya tidens oligarker, utan till slut hela staten. Men det är en annan story som jag får återkomma till.



* Bulgarien lyckades 1912 genom en allians med grannländerna föra krig mot Turkiet och kapa åt sig delar av landet på Balkanhalvön. Tyvärr så hamnade Bulgarien 1913 i krig med de forna allierade plus Turkiet och det mesta av det erövrade områdena tillföll grannländerna. Detta var upprinnelsen till Bulgariens deltagande i Första världskriget vilket också slutade med en katastrof för landet. Men det är en annan historia.

Bulgarien blev bl.a. under 30-talet utrikespolitiskt isolerat vilket drev landet i armarna på Tyskland. Det gjorde att landet så småningom blev indraget i Andra världskriget trots försök att vara neutrala. När Bulgarien äntligen gjorde sig fria från alliansen med Tyskland 1944 så fann man att det inte innebar at man blev vän med Tysklands fiender. Därför kom Bulgarien att som enda land vara i krig med såväl Axelmakterna som med de Allierade under en tid under 1944.