Nationalistisk psykos

Jag nämnde tidigare att det skett några händelser med nationalistisk karaktär, eller åtminstone händelser som rört upp de nationalistiska känslorna. I dagarna har mycket handlat om bulgariskan Spaska Mitrova som suttit fängslad ett par månader i Makedonien efter att ha vägrat sin makedonske exmake umgänge med deras gemensama barn. Utan att gå in på detaljer så kan man konstatera att händelsen mycket snabbt fick hysteriska proportioner där såväl president som premiärminister har engagerat sig.

I bakgrunden ligger egentligen frågan om det finns en bulgarisk minoritet i Makedonien och hur den i så fall behandlas. Spaska Mitrova är en av många makedonier som fått bulgariskt medborgarskap eftersom hon anser sig ha bulgarisk etnicitet*.

Enligt makedonskt sätt att se det så utgör gränsen mellan Makedonien och Bulgarien inte bara en nationsgräns utan även en strikt etnisk gräns. Detta gäller dock bara åt ena hållet. Från makedonskt håll hävdar man att det finns en makedonsk minoritet i Bulgarien, någon bulgarisk minoritet finns inte i Makedonien. Bulgarien å sin sida ser på saken på samma sätt, fast helt tvärt om.

I Bulgarien är de nationalistiska frågorna alltid närvarande i kulisserna och varje uppmärksamhetstörstande politiker vet att i brist på annat så kan man alltid göra ett nationalistiskt utspel. Detta kan ske i flera riktingar; det kan vara majoriteten mot minoriteten, men det kan lika gärna vara det omvända. Ibland vet man inte riktigt vem det handlar om.

Ett exempel på det sista har utspelat sig under de senaste två veckorna i byn Slavjanovo nära staden Popovo i nordöstra Bulgarien. Där grundade bröderna Juzeirovi (Üzeirovi med turkisk stavning) nyligen partiet Den muslimska demokratiska unionen samt satte upp en egen variant av Bulgariska röda halvmånen, naturligtvis på inget sätt erkänt av det Internationella röda korset. Dessutom byggde den ene brodern, Ali Juzeirov ett stort minnesmärke i sin trädgård över den okände turkiske soldaten. De kunde också visa upp hela bybefolkningar som förmodade anhängare till det parti de sades sig ha skapat.

Minnemärket blev en märklig historia som består av en halmåne på ett fundament av sten. Så småningom sattes även ett kors på halvmånen(!). I närbild så ser det dessutom ut vara gjort av svetsad grovplåt som målats med silverfärg.



Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig. Det blev en toppnyhet i alla medier. Ledande politiker och debattörer gick i spinn liksom Bulgariens alla konspirationsteoretiker. För att krydda det hela så kopplades dessutom detta även till att radikal islamism höll på att spridas i Bulgarien. Händelserna nådde sin kulmen när myndigheterna helt sonika lät rasera det märkliga monumentet den 30 september.

Vad var det som hände egentligen? För att bättre förstå hur en sådan händelse mobilisera samhället så till den milda grad så måste man känna till att Bulgarien är det land i EU som procentuellt har flest muslimer. Siffrorna varierar men man räknar med att mellan 10 % till 15 % av landets befolkning är muslimer. I antal blir det kring miljonen personer. Majoriteten av muslimerna återfinns inom bulgarienturkarna. Övriga muslimer utgärs av de kanske upp till ett par hundratusen romer som är muslimer (många romer är även kristna). Det finns också bulgarisktalande muslimer, de så kallade pomakerna. Siffrorna för deras antal är osäkra eftersom det är en grupp som assimilerats kraftigt i modern tid. En del säger att de är upp till några hundra tusen. Jag tror dock att de är betydligt färre, kanske kring hundra tusen (folkräkningen 2001 ger 131 000). Den absoluta majoriteten av bulgariens muslimer är sunnimuslimer.

En hög procent muslimer varav de flesta är ickepraktiserande sådana skulle inte vara ett större problem om det inte vore för att Bulgarien under 500 år var en del av det Osmanska riket. Det var ett muslimskt imperium som emellanåt gick hårt åt dess kristna undersåtar. Det Osmanska riket var det som sedermera blev Turkiet. Bulgarien blev fritt från turkarna först 1878. Denna femhundraåriga period kallas i Bulgarien det turkiska oket eller den turkiska förslavningen. Det var också en hård period för bulgarerna och men det är även en fantastisk historia hur ett folk lyckas behålla sin kultur och särart under 500 år av förtryck. Men denna långa period av underkastelse har skapat ett trauma i den bulgariska folksjälen. Trots att över 130 år har gått sedan frigörelsen så är den fortfarande närvarande. Det är som om traumat inte vill släppa och att ett hot om turkisk återerövring ständigt var ett reellt sådant.

Men trots detta har en uttalad nationalistisk politik inte förts de senaste 20 åren. Plånboken mer än känslorna har styrt väljarbeteendet. Det var först med Atakas framgångar i valet 2005 som Bulgarien för första gången fick ett ”riktigt” nationalistiskt parti i parlamentet. Det betyder dock inte att det inte funnits nationalism i bulgarisk politik. De flesta av bulgariens partier både till höger och vänster har en liten dos nationalism i sina partprogram.

Nationalismen har dock fört ett mer undanskymt liv i politiken eftersom andra frågor varit så mycket viktigare. Som vanligt är plånboksfrågor de viktigaste i valen. Även om nationella frågor inte sällan förekommit i debatten så har de knappast förekommit i rikspolitiken i någon större utsträckning. Dessutom är gemene mans förhållande i vardagen till folk från andra etniciteter avspänt och inget man går runt och tänker på. Undataget är romerna som till en viss del som har ett problematiskt förhållande med alla andra folkgrupper och vice versa.

Det är med detta i bakhuvudet man ska se på händelserna i Slavjanovo. När man tittar närmare på händelserna så blir det än mer konstigt. Dessa bröderna Juzeirovi har tidigare inte varit kända för någon religiös verksamhet överhuvudtaget. Den ene brodern, Yuzeir, har en business i Belgien där han handlar med kycklingkött, den andre har en firma som sysslar med luftkonditioneringsanläggningar. Det sägs att de knappt ens kan turkiska. De hävdar att deras företag sysselsätter 25 000 anställda, ungefär som hela Volvo personvagnar, uppenbarligen en fantastisk siffra som är helt tagen ur luften.

Vad var nu meningen med det hela. Var det verkligen ett försök lansera turkisk nationalism i Bulgarien? Eller är det en framväxt av radikal islam vi ser? Eller är det ett försök till vad som tidningen Dnevnik kallar ett laboratorium för politisk alkemi? Med detta menas ett försök till att skapa en händelse som politiska aktörer kan vinna på.

En tanke skulle vara att det turkbulgariska partiet DPS med detta ville skapa en symbol som turkbulgarer skulle kunna samlas kring. Då skulle detta på något sätt gynna DPS. Men DPS förnekar all inblandning och det är faktiskt svårt att se hur partiet skulle kunna vinna på detta. Dessutom är det hela så klantigt gjort att DPS:s rutinerade spinndoktorer knappast skulle kunna vara upphovsmän.

En annan teori, som jag dessutom allt mer själv börjar tro är sann, är att detta var ett försök till att skrämma bulgarer med en uppblossad turkisk nationalism. Upphovsmännen är då väl medvetna om att alla försök till att prata om turkist lidande under den Osmanska epoken skulle sätta känslorna i brand på rekordtid. Att det dessutom såg ut som det skedde ett försök till att organisera en turknationalistisk rörelse med koppling till radikal islam var förstås att hälla extra bensin på lågorna.

De som då skulle gynnas av detta var de nationalistiska partierna som Ataka, eller varför inte RZS som mer och mer har tagit en nationalistisk skepnad efter att Bojko Borisov tackade nej till deras medverkan i regeringen samt gjorde korruptionsbekämpning till ett eget monopol. I Bulgarien finns det mycket som tyder på att partilivet har stora inslag av att manipulation via bland annat personer från nuvarande eller tidigare säkerhetstjänsten. Just Ataka och RZS har hamnat mycket i skymundan i politiken. Ett sätt att då få fokus på sina frågor är att skapa situationer som lyfter de nationalistiska frågorna. Jag får försöka följa upp detta, men man kan misstänka att hela utredningen bara rinner ut i sanden.


* Spaska Mitrova fick bulgariskt medborgarskap enligt en uppsnabbad procedur när hennes vårdnadstvist blev känd i Bulgarien. Alla som anser sig ha bulgariska rötter och kan visa det kan enligt bulgarisk lag bli bulgariska medborgare utan att aldrig ha satt sin fot i landet. Sedan Bulgarien blev aktuell för EU-medlemskap har det blivit mycket populärt då många av dessa etniska bulgarer lever i länder som EU fortfarande kräver visum av som Moldavien, Ukraina och Makedonien. En del finns även i Ryssland och några andra f.d. sovjetrepubliker. För närvarande finns det ungefär 60 000 medborgarskapsansökningar som väntar på att avgöras. Väntetiden lär vara mer än fem år just nu. Enligt kanske lite väl optimistiska siffror så finns det mer än fyra miljoner bulgarer utanför landets gränser. Förutom att massera det nationalistiska egot så ser man även dessa bulgarer i vardandet som en möjlighet att kompensera för Bulgariens katastrofala demografi. Tyvärr verkar många medborgarskapssökanden mer se medborgarskapet som en biljett in i EU än som ett sätt att bidra till sitt nya hemlands väl och ve.