Russofiler är vi allihopa

Det har väl inte undgått någon att det är konflikt mellan Ryssland och Georgien. Jo, kanske vår egen försvarsminister som bäst styr in vårt försvar mot mer sopsortering och övervakning av de egna medborgarna. Hur som helst så har denna konflikt även noterats i Bulgarien. Regeringen är försiktig i kommentarerna eftersom Bulgarien är ett NATO-land men också av tradition vän med Ryssland. Men, det har också lett till en mycket intensiv och het debatt i främst kommentarsfält och på forumsidor på Internet om vem som gör rätt och fel i Kaukasus. Man kan se detta som en febertermometer rakt in i den bulgariska politiska själen. Likt övriga världen ger dessa forum kanske uttryck för mer extrema åsikter än vad folk i gemen har, men åsikterna och analyserna uppstår ju trots allt inte ur ingenting.

Precis som i Sverige så finns det i huvudsak två läger: ett som hävdar att Ryssland är det egentliga offret och ett som menar att Georgien istället är offret. Man kan se det som en fortsättning på den klassiska konfliktlinjen i Bulgarisk politik sedan 1800-talet; den mellan västinriktade liberaler och de rysslandsvänliga. De västvänliga ville bygga en stat som byggde på klassisk liberalism och demokrati. De rysslandsvänliga, russofilerna, hävdade att det rätta för Bulgarien var ett styre som mer liknade den ryska modellen med en auktoritet som med fast hand styrde över landet med folkets (nationens) bästa som ledstjärna. De menade vidare att Bulgarien skulle liera sig i första hand med Ryssland och andra slaviska, ortodoxa länder. Tanken var att det fanns en till Väst väsensskild politisk och andlig kultur i dessa länder.

Men dagens heta debatt handlar ytterst inte bara på denna konflikt, utan även om på andra brännande frågor i dagens Bulgarien. De som angriper Rysslands agerande och gör det med sån hetta att man nog kan tala om russofober. De utmålar Ryssland som den ständige angriparen, en auktoritär och outvecklad jätte med stor armé som ständigt ger sig på länderna i dess omgivning. Ett synsätt som knappast saknar historiska bekräftelser.

Men russofoberna måste jag nog säga mer reagerar på russofilerna än på själva Rysslands agerande. Det är mer en ideologisk strid än något annat (precis som i Sverige skulle jag vilja tillägga). Man kan fråga sig varför Ryssland försvaras med sådan hetta av många i Bulgarien. Den enkla förklaringen är att Ryssland befriade Bulgarien en gång i tiden från turkarna och att man därför är ständigt tacksam och förstående gentemot Ryssland.

Om man har följt debatten i Bulgarien en längre tid så kan man inte låta bli att notera att många hävdar att det mellan Bulgarien och Turkiet finns en evig konflikt, eller oftare, mellan bulgarer och turkar. Med tanken på den slaviska och bulgariska särarten kommer också nationalismen. Turkar i Bulgarien är i sig inte så farliga menar man. Det farliga är att Turkiet kan använda dessa mot Bulgarien genom att skapa en konflikt i Bulgarien och sedan komma till dessa turkars räddning. Precis detta scenario ser russofilerna i Georgien där själva georgierna inte är huvudproblemet, utan Väst och framför allt USA som använder den georgiska konflikten för egna syften. Ett synsätt som var än tydligare i den bulgariska debatten kring Kosovokonflikten. Märkligt nog så verkar nästan ingen se att Rysslands agerande gentemot Georgien är en analog till det egna bulgariskt-turkiska scenariot.

Men konflikten i Kaukasus visar också att konflikten mellan russofiler och russofober är en konflikt mellan politisk vänster och höger. Vänstern i Bulgarien ser positivt på Ryssland och försöker bl.a. framhäva det positiva som fanns under kommunisttiden. Högern är kanske inte alltid så västinriktad som man kan tro, men är generellt väldigt negativt inställd till Ryssland, delvis av ideologiska skäl men delvis eftersom Ryssland gärna spelar under täcket med vänstern för att öka sitt inflytande i Bulgarien.

Av resonemanget ovan så märker man att nationalismen i Bulgarien traditionellt inte kan betecknas som höger i Bulgarien. Nationalismen är så att säga ”blocköverskridande”. Man måste komma ihåg att det var det tidigare kommunistpartiet BKP som drev en mycket repressiv politik mot minoriteter under 1970- och 80-talet. Denna politik anses fortfarande inte särskilt kontroversiell inom dagens socialistparti BSP – arvtagaren till BKP. Jag har ännu inte stött på någon som vill fördöma detta, bara förklara. Man har dock lärt sig att prata tyst om detta och håller ”snacket” internt.

Fast man kan undra vad de socialistiska russofilerna ser hos Putins Ryssland. Så mycket socialism finns ju inte (fast det ser man inte heller hos BSP kanske man ska tillägga). Däremot så ser man ett föredöme i det auktoritära styret, att alltid sätta nationens intressen före folkets. Man fröjdas åt tanken att media är underställd makten och har gått från kritik av makten till att bli dess megafon, allt i nationens intresse. Media i Bulgarien är idag ganska frispråkig och levererar dagligen komprometterande material mot såväl styrande koalition som mot opposition. En fri press "som inte tar nationellt ansvar" är fortfarande väldigt obekvämt för många politiker som oavsett ideologisk hemvist idag ändå har sin fostran under den totalitära tiden. Fast detta är ett ämne för en annan diskussion.

Men jag tycker att debatten om konflikten i Kaukasus visar att russofilerna i mångt och mycket är ett uttryck för en antivästlig och antiamerikansk opinion. Likt Sverige så triggas debatten också av hur man står i synen på USA. Russofilerna är alltid antiamerikanska (även om de gärna bor där), medan russofoberna oftast, men inte alltid, är proamerikanska. I Bulgarien hamnar vi lite grand igen i konflikten mellan västlig liberalism och östlig auktoritarism, eller snarare i konflikten mellan det outvecklade och det moderna. Det moderna i det här fallet är det politiska livet och kulturen i Väst. Det är också en konflikt mellan individualism och kollektivism, en konflikt som inte bara har funnits mellan socialister och icke-socialister i Bulgarien.

Men väldigt mycket så handlar det om en känsla av mindervärdeskomplex. Bulgariens hela moderna historia är fylld av kampen att komma ifatt och bli accepterad. De västinfluerade demokraterna har med förtvivlan sett hur perioder av närmandet till Väst så ofta hindrats av en rekyl mot auktoritärt styre. Kopplingen till Ryssland och Sovjet har efter 1878 mer setts som en förbannelse än något annat.

Russofilerna må erkänna att Bulgarien ligger efter men tycks ändå hävda att varför närma oss dem som inte vill ha oss. Varför söka förändring. Väst må vara ekonomiskt överlägset men samtidigt är Väst moraliskt bankrutt och kräver lydnad till den amerikanska hegemonin. Ett närmande till Väst skulle också innebära att göra sig av med det moraliska och historiska tankegods som gör Bulgarien till en bulgarisk statsbildning. Idén är att ha en stat som inte är beroende av någon och som helt står på egna ben – en slags nationalistisk neutralitetsdoktrin.

Ryssland är då det logiska alternativet att vända sig till. Ryssland accepterar Bulgarien som det är. Ryssland uttrycker aldrig oro över den ekonomiska och demokratiska utvecklingen i Bulgarien. Ryssland uttrycker aldrig någon oro över korruptionen i Bulgarien. Ryssland har aldrig synpunkter på nepotismen.

Hos ryssarna kan bulgarerna vara ”хорошие ребята” horosjie rebjata ”de sjyssta grabbarna”. Eller så kan man tycka åtminstone. För russofilerna är Ryssland ett uttryck för att få vara sig själv. Väst är ett slags ”överjag” som alltid sätter upp villkor för bli som dem. För att säga som den bulgariske författaren Aleko Konstantinov sade för redan 125 år sedan: "Европейци сме, ама все не сме дотам" Vi är européer, men aldrig fullt ut.

Fast i slutändan måste man ändå fråga sig varför den bulgariska emigrationen alltid går västerut, aldrig österut.