Schengenmobbning

Detta blir ett långt inlägg, så nu är ni varnade.

Jag länge tänkt skriva något om Bulgariens kommande inträde i Schengensamarbetet, men tyckt att det kanske legat lite långt bort från vad som kan intressera de som hamnar här på bloggen. Men en debattartikel i Svd den 12 februari 2011 signerad Carl B Hamilton och Johan Pehrson, bägge hemmahörande i Folkpartiet, fick mig på andra tankar. Deras ståndpunkt är att Bulgarien och Rumänien ska hållas på avstånd från Schengensamarbetet en tid som en markering på att länderna inte gjort tillräckligt i kampen mot organiserad brottslighet och korruption.

Läsare av bloggen undrar nog varför jag har synpunkter då det inte är någon hemlighet att jag anser det finns stora problem med organiserad brottslighet och korruption i Bulgarien. Problemet ligger i hyckleriet från Hamiltons och Pehrsons sida vilket ger helt fel signaler till Bulgarien.

Hyckleriet ligger i att ställa upp andra krav för Bulgarien och Rumänien än vad som gällt övriga länder i Schengensamarbetet. Vilka krav som gäller för att ett land ska kunna antas som medlem i Schengensamarbetet finns i det avtal som kallas Schengen Acquis. Det är omfattande men inte någonstans ställs det upp krav liknande de som Hamiltons och Pehrson anför. Möjligen kan man anse att om en stat har problem med rättsväsendet kommer det också att påverka bekämpningen av den gränsöverskridande brottsligheten. Men gränsöverskridande brottslighet florerar i EU:s alla medlemsstater och hörn varför frågan inte är så enkel. Sverige har problem med gränsöverskridande brottslighet men ingen skulle ifrågasätta vårt medlemskap i Schengen, eller för den delen, se det som ett tecken på korruption i samhällets högre skikt.

Hyckleriet

Kom ihåg att maffians existens i Italien inte är ett problem för EU. Maffian i Italien kontrollerar ju ekonomiska intressen som får omfattningen på den bulgariska organiserade brottsligheten att verka blygsam. Även denna maffia (eller snarare maffior) är sammanvävd med politiken och rättsväsendet. Det är också den italienska maffian som dagligen smugglar narkotika, människor och varor (inklusive piratvaror) från bland annat Albanien och Grekland. I Bulgarien noterar man att ingen politiker i EU skriver debattartiklar om att Italien därför borde hållas på armslängd avstånd tills maffian är bekämpad. Däremot får romer från Rumänien som vistas i Italien en enorm uppmärksamhet. Hur kan det vara så?

Grekland struntar fullständigt i att införa VIS (Visa Information System). VIS är en databas med biometrisk information som ska användas av Schengenländerna för alla dem som söker visum till ett Schengenland. På så sätt kan man identifiera dem som ägnar sig åt viseringsshopping (dvs. att de som nekas av ett Schengenland att få en visering, istället går till en annan Schengenambassad och söker), eller hitta dem som först söker Schengenvisering men som sedan söker asyl i ett Schengenland. Greklands vägran är ett ett flagrant brott mot Schengensamarbetet, men Grekland säger att man inte har råd och då har vi låtit det bero. Ett liknande argument skulle inte accepteras från Bulgarien och Rumänien. De kan ju alltid söka EU-stöd för detta kan man ju också säga. Fast det kan ju också Grekland, men tydligen gäller andra kriterier för Grekland.

Det noteras också i Bulgarien att Greklands asylsystem har havererat helt. Sverige (och andra EU-länder) skickar därför inte längre tillbaka asylsökande som enligt Dublinförordningen borde skickas dit. Hundratusentals asylsökanden och före detta asylsökanden finns nu i Grekland utan att någon egentligen bryr sig. Bulgarien däremot lever upp till Dublinförordningen.

Bestraffningen

Jag reagerade också på följande: "Trots detta har länderna till dags dato endast tagit små och otillräckliga steg i rätt riktning. Det har lett till besvikelse på många håll i övriga Europa." Att placera Bulgarien i frysen är alltså en bestraffningsaktion. Det luktar som en A buyer's remorse över att ha släppt in de två senaste medlemmarna. EU är ju en union som just nu är fullt upptagen med de "gamla" medlemsländernas problem. Det finns också en tämligen omfattande poplism över den fria rörligheten inom EU som inte bara hotar med polska rörmokare, utan även romer i massor som söker bättre möjligheter till försörjning. En liten markering man kan göra är att i alla fall skicka ut Bulgarien och Rumänien i kylan utanför Schengenområdet.

"Därför villkorades medlemskapet 2007 med krav på fortsatta reformansträngningar och med uppföljning enligt ett särskilt kontrollavtal." skriver Hamilton och Pehrson vidare. Frågan är väl då snarare vad som hände med detta kontrollavtal. Om EU inte skött sitt jobb med detta kontrollavtal så kan EU knappast använda andra avtal för att straffa Bulgarien. Detta skulle, förutom att det skapar olika bedömningskriterier för olika EU-länder, även göra att EU:s åtgärdsprogram blir oförutsägbara då populistiska utspel i olika medlemsländer kommer att utgöra grund för dessa bedömningar.

Dessutom visar det på en stor okunskap om hur den organiserade brottsligheten fungerar i Bulgarien (och förmodligen även i Rumänien). Det handlar inte om att med en viss regelbundenhet skicka en insatsstyrka att göra en razzia på motorcykelklubbar eller att avlyssna sin befolkning en masse. Den organiserade brottsligheten och korruptionen har rötter i kommunistidens Bulgarien. Under kommunisttiden fanns det till och med en statssanktionerad smuggling. Sedan kom ett maktskifte men där den kommunistiska nomenklaturan behöll både den ekonomiska och politiska makten i Bulgarien, bland annat genom att låta rättsväsendet vara svagt. Detta öppnade upp för kriminella som med tiden växte sig starka, ibland i symbios med "samhällets stöttepelare". Detta avskaffar man inte på en kafferast trots att den organiserade brottsligheten inte är i närheten att vara så omfattande att det blivit en del av kulturen som i Italien.

Det krävs ett långvarigt arbete där framgången inte kommer att vara uppenbar under en lång tid. Premiärminister Bojko Borisovs arbete mot kriminalitet har ju hittills få riktiga framgångar trots många uppmärksammade operationer. Problemet är att även om jag varit helt säker på Borisovs hängivenhet i detta arbete så hade framgången inte sett så mycket bättre ut i dagens läge. Man får tänka på att de som förlorar på ett starkt rättsväsen gör ett intensivt motstånd på alla fronter. Det är alltså för tidigt att säga vare sig bä eller bu. Någonstans tror jag att rena bestraffningsaktioner får det resultat som EU inte önskar i fallet Bulgarien och Rumänien. Det handlar mer om att visa sig intresserad och engagerad samt att ställa obekväma men relevanta (kunniga) frågor samt ha stenhård kontroll över EU-medel.

Om kritiken hade riktat in sig på ouppfyllda villkor i Schengen Acquis hade saken varit annorlunda. Visst kan man peka på att andra länder inte lever upp till kraven, men att som argument för sin egen otillräcklighet peka finger på andra gör ju inte de egna bristerna mindre. Cecilia Malmström, som just nu är i Bulgarien, skriver på sin blogg att "Bulgarien uppfyller ännu inte de tekniska kriterier som krävs för att gå med i Schengen. Men de arbetar hårt och har den senaste utrustningen." Ja, det är ju ett argument man kan hålla emot Bulgariens medlemskap.

Men även hon säger vidare att "Vad gäller Schengen så är frågan inte längre teknisk utan politisk. Alla medlemsländer måste vara eniga innan ett land släpps in i Schengen och den enigheten finns inte idag." Det handlar alltså inte om länderna uppfyller kraven för Schengenmedlemskap eller inte, utan snarare om att vissa politiker måste markera mot länder som man inte riktigt tycker hör hemma i EU-klubben. Precis det som jag skrivit om ovan.

För att riktigt driva min poäng i mål så har Cecilia Malmström även sagt att "Greklands gränser är även EU:s gränser och vi i Parlamentet är eniga om att det måste finnas solidaritet mellan medlemsstaterna, att vi måste dela på ansvaret för de människor som tvingats fly sina hem och som kommer till Europa." Däremot är förståelsen och solidariteten ytterst begränsad när det gäller Bulgarien och Rumänien. Realpolitik när den är som sämst.

Det vore ju t.ex. klädsamt om Pehrson, Hamilton och Malmström lika tydligt markerade med konkret bestraffning för Frankrikes flagranta brott mot rörelsefriheten i EU i somras. Eller skriva något om att att Greklands ovilja att delta i VIS-samarbetet bland annat saboterar den europeiska asylpolitiken. Eller varför inte skriva en stänkare om vilka länder som det borde markeras mot i Eurozonen då det förekommer allvarliga brott mot reglerna för eurosamarbetet. Eller kanske Euron är så pass bra enligt folkpartistisk diskurs så att kriteriet för en ofelbar ekonomi är själva medlemskapet i Eurozonen.

Uppenbarligen är många politiker längre västerut mobbare som gör populistiska utspel genom att ge sig på unionens svagaste medlemmar. Då spelar det ingen roll om man är överens i övrigt att man plågas av organiserad brottslighet och korruption. Man är ändå inte jämbördiga. Måttstockarna är olika. Det är bara Bulgarien och Rumänien som straffas för ofullkomligheter i sina åtaganden gentemot EU. Övriga länder kan göra vad de vill utan att hamna i kylan när något ska fördelas från Bryssel.

----

Ett post scriptum

Jag har följt historien med Bulgariens schengenmedlemskap en tid. Att det finns andra motiv än svårigheter för landet att uppfylla Schengen Acquis har då blivit uppenbart. Enligt den tyske rådgivaren för Bulgarien i frågan, Hans Gerhard Döring, så beror oppositionen mot Bulgarien (och Rumänien) på flera saker, förutom vissa svårigheter att klara av de tekniska kraven. För Frankrike och Nederländerna så har frågan om emigrerande romer gjort att politiker i dessa länder måst markera mot Bulgarien.

Man får komma ihåg att bägge dessa länder så är utmaningen från populistiska partier som Le Pens Nationella fronten (Front National) och Geert Wilders Parti för Frihet eller Frihetspartiet (Partij voor de Vrijheid - PVV) påtaglig. Dessa partier fångar upp kritiska åsikter om EU och emigration som omfamnas av betydligt fler än vad partiernas respektive valresultat visar. Det är alltså nödvändigt att av den anledningen markera mot "problemländerna" i sydöst för att visa att man tar mångas oro på allvar.

När Frankrike deporterade ett antal romer till Bulgarien så valde man där att inte protestera av rädsla för att äventyra Bulgariens förhandlingar om medlemskap i Schengen. Dessa deportationer stod i uppenbarlig strid mot den fria rörligheten inom EU. I Bulgarien förstod man att det inte handlade om vem som har rätt eller fel, utan vem som är starkast.

Döring tar också upp att det finns en oro i Europa att ett medlemskap i Schengen för Bulgarien och Rumänien skulle sätta igång en migrationsrörelse från Grekland norrut i ut i Västeuropa. Som det är nu finns det en gränskontroll mellan Grekland och Bulgarien, och sedan mellan Rumänien och Ungern. Jag har själv sett denna kontroll där det är tydligt att man just letar efter människor. Om Bulgarien och Rumänien var medlemmar i Schengen skulle det inte finnas någon som helst gränskontroll mellan Grekland och övriga Schengenländer. Givet att det uppehåller sig ett stort antal mer eller mindre illegala invandrare i Grekland så är det uppenbart att dessa skulle röra sig norrut.

Det finns också en annan oro. Om det efter den turkisk-bulgariska gränsen inte fanns fler gränskontroller så kommer den illegala invandring från Turkiet via Bulgarien (eller för den delen mellan Rumänien och Moldavien eller Ukraina) ut i Europa att öka dramatiskt. Bilden hos många ute i Europa är att den bulgarisk-turkiska gränsen bevakas av korrupta tjänstemän som för struntsummor låter migrantkohorterna passera.

Hur läget verkligen är när det gäller gränsbevakningen så är bilden lite tvetydig. Korruptionen har varit utbredd vid de bulgariska gränserna, men den har i mångt och mycket handlat om att blunda för varusmuggling för den bulgariska marknaden. Sedan en tid pågår en omfattande kampanj mot korrupta tulltjänstemän och ett stort antal har sparkats. En av de mest aktuella konflikterna i bulgarisk politik är just den mellan premiärministern och tullchefen. När det gäller saker som narkotika- och människosmuggling så har mycket gjorts.

Får att få lite perspektiv så kan man begrunda följande statistik. Den rör beslag av heroin i kilo i Sverige respektive Bulgarien. Även om Sverige är ett destinationsland och Bulgarien ett transitland för narkotikasmuggling så är siffrorna ändå tankeväckande.

Beslagen av herion är alltså ofta mer än 30 gånger större i Bulgarien än i Sverige och ligger över ett ton per år. Hur ska man tolka det?

Man kan också fundera på vad det betyder att antalet så kallade dublinärenden var mångfalt fler till Grekland än till Bulgarien (innan överföringarna till Grekland stoppades). Vilket av länderna har egentligen bäst kontroll över migrationen?

Post post scriptum
Som väntat så sade Svenska Dagbladet tack men nej tack till min replik på Hamiltons och Pehrsons debattartikel. Min replik kan dock läsas här för den som vill.

Jag har också noterat att Rumäniens ambassadör i Sverige, Răduţa Matache, har fått in en replik i Svd. Han kommenterar också det orättvisa i att ändra spelreglerna under processens gång.