President och premiärminister grälar

Jag har flera gånger skrivit om att före detta medarbetare* till den tidigare statliga säkerhetstjänsten DS (Държавна сигурност ДС - Bulgariens motsvarighet till KGB) innehar viktiga poster i samhället. Detta har kunnat ske då landet i praktiken har saknat lustrationslagar som granskar utnämningar till viktiga poster. Dock har det blivit vanligare att personers bakgrund kontrolleras de senaste åren även om det inte sker systematiskt. Tyvärr har det oftast använts som tillhygge i politiska strider än att sortera ut personer med tveksam bakgrund.

För tillfället pågår en sådan strid i Bulgarien. Denna strid utkämpas mellan premiärminister Bojko Borisov och president Georgi Părvanov. Även om den presidenten backas upp av Socialistpartiet BSP (han var tidigare partiledare för BSP) så är presidenten den enda "riktiga" oppositionen till premiärminister Borisov.

Bakgrunden är följande. Det har upptäckts att nästan 50 % av Bulgariens ambassadörer ute i världen har en bakgrund inom DS. I Bulgarien är det presidenten som tillsätter ambassadörer även om det är parlamentet som föreslår dem. Borisov har därför uppmanat presidenten av avlägsna dessa ambassadörer. Pikant nog uppges Bulgariens ambassadör i Stockholm, Ivan Tsvetkov, vara en av dem.

Presidenten har svarat att han inte tänker hemkalla någon ambassadör då de inte utgör något problem för Bulgarien. Han sade vidare att tidigare blev det känt att nästan en och en halv tusen personer inom inrikesministeriet (polisen) har varit före detta medarbetare i DS men att det inte uppstod något drama då. Detta är en hint åt Borisov då hans mest omtyckte och viktigaste minister är just inrikesministern. Presidenten sade också att många av dessa ambassadörer har bidragit i arbetet med Bulgariens medlemskap i såväl Nato som EU. Om dessa ambassadörer hade utgjort ett problem för Bulgarien så borde ju alla dessa tidigare medarbetare inom polisen utgöra motsvarande problem nu när Bulgariens medlemskap i Schengensamarbetet har gått in i en avgörande fas.

Nu har istället hela historien kommit att handla om ministern utan portfölj, Bozjidar Dimitrov, med särskilt ansvar för bulgarer i utlandet. Han har därför ett visst ansvar för ambassaderna och deras personal. Han har gjort ett antal tveksamma uttalanden under sin tid som minister samt att han verkar agera tämligen självständigt från parlamentet. Detta har irriterat många som nu en tid har sagt att Borisov borde sparka Dimitrov.

Omständigheten som förde upp Dimitrov i denna aktuella historia är att Dimitrov själv har en bakgrund som medarbetare i DS. Om presidenten borde hemkalla ambassadörer med bakgrund i DS så borde Borisov avskeda ministrar med samma bakgrund om man var konsekvent. Borisov vägrade först att ens överväga tanken, senare så sade han att han kan tänka sig att sparka Dimitrov om presidenten hemkallar ambassadörer med bakgrund i DS.

Lite senare sade Bozjidar Dimitrov själv att han kommer att lämna in sin avskedsansökan i morgon måndag, oavsett hur premiärministern och presidenten kommer att agera. Han kommer då att återgå till sitt tidigare arbete som chef för Det statliga historiska museet och inte återvända till parlamentet. Det är oklart vem som ska efterträda honom eller om denna ministerpost överhuvudtaget kommer att finnas kvar. Den var trots allt speciellt skapad för Dimitrov.

Historien har knappast nått sitt slut än. Man ska komma ihåg att presidenten själv, Georgi Părvanov,

har en bakgrund som medarbetare i DS. Hela historien är dock typisk för hur dagens politiska scen ser ut. Politiken är konfrontatorisk från både det styrande Gerb och från oppositionen. Likaså visar denna historia än en gång hur presidenten iklär sig rollen som oppositionsledare. Historien är också ett exempel på hur oppositionen försöker attackera premiärministern, inte för att få gehör för sin politik, utan för att just undergräva premiärministern.

Bakgrunden till detta är antagligen att många i Bulgarien trots allt känner sig hotade av Borisovs kamp mot korruption. Även om man kan tveka över Borisovs motiv för denna kamp och dess effektivitet så är den icke desto mindre den tuffaste attacken mot korruption som skett de senaste 20 åren. Man ska nog se den här historien även i denna belysning.

* Jag är lite tveksam till att kalla alla medarbetare i DS för agenter då de som regel inte var spioner, utan snarare informatörer/rapportörer.