Jo, faktiskt – rubriken är inte fel. Lătjesar Filipov vid den Bulgariska vetenskapsakademien hävdar att utomjordingarna finns bland oss redan, även om deras närvaro inte märks så mycket. För att lugna läsare på bloggen så säger han att de inte är fientliga av sig, utan snarare vill hjälpa oss. Tyvärr så gör vår brist på tillräckligt avancerad teknologi det omöjligt att kontakta dem för att ta ett snack. Dessutom anser Lătjesar Filipov att vi inte vet vad vi borde fråga dem om vi ändå skulle få kontakt. Han tror dock att vi i framtiden kommer att ha någon slags telepatiskt kontakt.
Däremot har den Bulgariska vetenskapsakademien gjort vissa framsteg i kommunikationen med dessa utomjordingar. Enligt uppgift håller man just nu på att analysera ett antal piktogram i forma av cirklar på åkrar. Dessa piktogram ska vara svar på ett trettiotal frågor som Akademien ställt till utomjordingarna.
Man skulle kunna skratta lite åt denna uppenbarligen något excentriske vetenskapsman. Men han är inte vem som helst. Lătjesar Filipov, som är doktor inom sin vetenskap, har tidigare i intervjuer hävdat att Ufon existerar och att händelsen i Roswell 1947 var ögonblicket när spekulation gick till fakta. Enligt honom har det sedan dess skett ytterligare UFO-krascher bland annat i Ryssland och Sydamerika.
Framför allt är han son till Grisja Filipov som var premiärminister från 1981 till 1986. Detta var under Todor Zjivkovs kommunistiska styre. Grisja Filipov tillhörde i flera decennier den absoluta makttoppen i Bulgarien. Hans son som mer eller mindre föddes in i den kommunistiska nomenklaturan valde att inte gå den politiska vägen, utan att bli vetenskapsman istället. Med sin bakgrund kunde han knappast misslyckas – han fick sin utbildning bl.a. i Moskva. Numera är han ställföreträdande chef för Institutet för kosmisk forskning vid den Bulgariska vetenskapsakademien samt sekreterare i det Departementsöverskridande kommissionen för kosmisk forskning vid Ministerrådet (det heter så på bulgariska).
Jag vet inte om tro på det övernaturliga, magi eller utomjordingar är större i Bulgarien, däremot är det mer accepterat än i Sverige. Av den anledningen så framstår Lătjesar Filipov inte fullt så kufig i Bulgarien som han skulle ha gjort i Sverige.
måndag 21 december 2009
söndag 13 december 2009
I gasen
Jag läste en artikel i SVD om hur svårt det är att köra på gas i Sverige. Bristen på gas är stor och när det väl finns så blir det långa och sega köer. Det låter ju faktiskt som en beskrivning av den svåra kris som uppstod i Bulgarien när ekonomin officiellt havererade 1990 (den var redan usel, men kommunismens avskaffande tvingade Bulgarien att så att säga ”komma ut”). Fast SVD berättar om situationen i Stockholm, huvudstad i världens mest moderna och miljömedvetna land – eller åtminstone som vi ser oss.
I Bulgarien är det inte så. Där är gasdrift lika vanlig som bensindrift, om inte vanligare. Anledningen kan förmodligen bero på att bensinen alltid har varit dyr, åtminstone i förhållande till de låga lönerna. Dessutom var det lite si och så med tillgängligheten under kommunisttiden. Det har lett till att det redan tidigt fanns en marknad för gas. Gas är billigare än bensin samt att Bulgarien alltid haft en gasimport som använts till bl.a. uppvärmning. Det är dessutom enkelt att bygga om en bensinbil att även gå på gas. I Bulgarien är det dessutom ganska billigt.
Detta gör att gas numera är väldigt vanligt som bränsle bland bilar i Bulgarien. Stationsnätet är väl utbyggt och de flesta bensinstationer har även pump för gas. Kostnaden per kilometer kan halveras jämfört med bensin eller diesel. Därför använder så gott som alla Bulgariens taxibilar gas. Jag har själv kört gasdrivna bilar vid flera tillfällen. Skillnaden är inte särskilt stor. Man tappar lite kraft vilket mest märks vid omkörningar. Det luktar lite speciellt, i alla fall om man står bakom en gasdriven bil. En sådan bil måste dock alltid starta med bensindrift, men du kan vrida om till gasdrift under färd.
Det finns egentligen bara en uppenbar nackdel – det är säkerheten vid kollision. Eftersom i de flesta fall så monteras gastanken i bagageutrymmet mot baksätet så finns det en viss explosions- eller brandrisk vid kraftig kollision. Men risken är störst i äldre bilar, framför allt ryska, där säkerheten sällan var en aspekt vid konstruerandet av bilen. Moderna bilar är tämligen säkra om monteringsarbetet utförts korrekt. Naturligtvis är det bästa att bilen redan från början konstrueras för gas- och bensintank så att säkerheten blir maximal. Fast jag vet inte ens om sådana bilar finns i någon större produktion.
Gasdriften samt att Bulgariens alla bilar nu har katalysator har gjort enormt mycket för luften i städerna. Vi som minns kommunisttidens enormt smutsiga bilar som dessutom gick på lågoktanig bensin märker skillnaden. Det är som natt och dag bokstavligt talat nästan.
Men frågan kvarstår: varför lyckas Bulgarien med detta medan Sverige beter sig som ett u-land?
Schema över hur anpassningen till gasdrift kan se ut.
I Bulgarien är det inte så. Där är gasdrift lika vanlig som bensindrift, om inte vanligare. Anledningen kan förmodligen bero på att bensinen alltid har varit dyr, åtminstone i förhållande till de låga lönerna. Dessutom var det lite si och så med tillgängligheten under kommunisttiden. Det har lett till att det redan tidigt fanns en marknad för gas. Gas är billigare än bensin samt att Bulgarien alltid haft en gasimport som använts till bl.a. uppvärmning. Det är dessutom enkelt att bygga om en bensinbil att även gå på gas. I Bulgarien är det dessutom ganska billigt.
Detta gör att gas numera är väldigt vanligt som bränsle bland bilar i Bulgarien. Stationsnätet är väl utbyggt och de flesta bensinstationer har även pump för gas. Kostnaden per kilometer kan halveras jämfört med bensin eller diesel. Därför använder så gott som alla Bulgariens taxibilar gas. Jag har själv kört gasdrivna bilar vid flera tillfällen. Skillnaden är inte särskilt stor. Man tappar lite kraft vilket mest märks vid omkörningar. Det luktar lite speciellt, i alla fall om man står bakom en gasdriven bil. En sådan bil måste dock alltid starta med bensindrift, men du kan vrida om till gasdrift under färd.
Det finns egentligen bara en uppenbar nackdel – det är säkerheten vid kollision. Eftersom i de flesta fall så monteras gastanken i bagageutrymmet mot baksätet så finns det en viss explosions- eller brandrisk vid kraftig kollision. Men risken är störst i äldre bilar, framför allt ryska, där säkerheten sällan var en aspekt vid konstruerandet av bilen. Moderna bilar är tämligen säkra om monteringsarbetet utförts korrekt. Naturligtvis är det bästa att bilen redan från början konstrueras för gas- och bensintank så att säkerheten blir maximal. Fast jag vet inte ens om sådana bilar finns i någon större produktion.
Gasdriften samt att Bulgariens alla bilar nu har katalysator har gjort enormt mycket för luften i städerna. Vi som minns kommunisttidens enormt smutsiga bilar som dessutom gick på lågoktanig bensin märker skillnaden. Det är som natt och dag bokstavligt talat nästan.
Men frågan kvarstår: varför lyckas Bulgarien med detta medan Sverige beter sig som ett u-land?
Schema över hur anpassningen till gasdrift kan se ut.
tisdag 10 november 2009
När muren föll i Bulgarien
Detta blir en lång artikel men hav tålamod.
Igår den 9 november föll Berlinmuren. I Bulgarien är dagen D lika dagens datum den 10 november 1989. Det är dagen när muren föll åtminstone symboliskt eftersom där inte fanns någon mur som kunde rämna, men däremot fanns det en ekonomi som sedan länge hade rämnat och var i ruiner. Det som var kvar var en fasad av att allt är i sin ordning och att det allsmäktiga kommunistpartiet hade läget under kontroll. Verkligheten var att Bulgarien var ett sjunkande skepp där vattnet nu började forsa in på övre däck.
Den 10 november avsattes Bulgariens kommunistiske diktator Todor Zjivkov genom att kommunistpartiet BKP:s Centralkommitté sparkade honom som generalsekreterare. Generalsekreteraren innehade kommunistpartiets högsta post och fungerade som partiledare. Eftersom kommunistpartiet hade monopol på makten så var denne person landets ledare i praktiken. Premiärministern var underordnad generalsekreteraren. Todor Zjivkov hade vid avsättandet lett landet i 35 år, ett maktinnehav som endast Albaniens Enver Hoxha har överträffat av kommunistdiktatorerna i Östeuropa.
Självklart innebar inte avsättandet att kommunistpartiets maktmonopol upphörde; det dröjde ytterligare några månader. Inte heller drogs några omfattande ekonomiska reformer igång heller. Det dröjde över ett år, man kan fråga sig om detta reformarbete överhuvudtaget har slutat än idag. Men händelsen var ett definitivt startskott på att Bulgarien skulle göras om politiskt och ekonomiskt. Det var också från och med nu som denna process blev officiell och offentlig. De viktigaste direkta konsekvenserna var att oberoende tidningar startades och att fria partier bildades. Förföljelserna av turkbulgarerna upphörde. Statens direkta övervakning av medborgarna avvecklades också vilket gjorde att skräcken för att säga vad man tyckte och tänkte började försvinna. Det blev fritt att resa ut ur landet.
Men vad var det egentligen som hände den där dagen och varför hände det. Trots sammanfallet i tid med Berlinmurens fall så hade händelserna i Bulgarien ingenting att göra med detta, åtminstone inte direkt. Svaret ligger flera år tillbaka i tiden. Under hela kommunisttiden från 1944 och framåt så karaktäriserades utvecklingen i Bulgarien av ekonomiska svårigheter. Dessa var särskilt allvarliga från slutet av femtiotalet och framåt. Räddningen för landet var dels att göra en del reformer, dels att förlita sig på stöd från Sovjetunionen. Reformerna blev dock i slutändan som bäst halvmesyrer då det fanns en rädsla att för mycket förändringar skulle hota kommunistpartiet. Bulgarien var faktiskt i praktiken bankrutt vid flera tillfällen. Därför skedde därför ett visst reformarbete under 70- och 80-talet där man experimenterade med effektiviseringar av planekonomin. Dock sträckte man sig aldrig så långt som att ens en aning liberalisera ekonomin.
Men den största förändringen var Michail Gorbatjovs tillträde till makten i Kreml 1985. Tidigare hade Bulgarien haft en någorlunda god relation med Kreml, i synnerhet under Leonid Brezjnev. Trots att Sovjet var tvunget att rycka ut till Bulgariens ekonomiska räddning med jämna mellanrum vilket irriterade ledarna i Kreml så var ändå landet trots allt en av stöttepelarna för Sovjet i Östeuropa. Gorbatjov såg behovet av reformer för att rädda den Sovjetiska ekonomin som höll på att braka ihop av sin egen ineffektivitet och kapprustningen med USA. Dessa reformer, perestrojkan populärt kallat, innebar dels att länderna i Östeuropa inte längre kunde förlita sig på att Sovjet skulle öppna plånboken när den egna ekonomin fallererade, dels att reformer var tvungna att genomföras även i Östeuropa. Här valde såväl Bulgarien som Rumänien att gå en egen väg; en väg som mest innebar inga reformer.
Rumäniens diktator, Nicolae Ceauşescu, var ju redan Östblockets gossen Ruda. Han hade förvandlat Rumänien till Warszawapaktens särling genom sin egensinnighet gentemot Sovjet samt genom sin märkliga politik som resulterade i knappt någon utlandsskuld men som gjorde rumänernas skafferier tomma och deras lägenheter kalla och mörka. Detta toppades med ett förtryck som förmodligen var Östblockets mest brutala. Det var därför ingen överraskning att Rumänien slog dövörat till när Gorbatjov pratade reformer.
Todor Zjivkov befann sig däremot i ett dilemma. Han hade alltid stött sig på Moskva. Med Gorbatjov vid det sovjetiska rodret så fann Zjivkov att imperiet nu leddes av en man han inte kände. Sovjet hade ju under 20 år aktivt bidragit till att omfattande reformer inte blivit av i Bulgarien, en påverkan som Zjivkov lätt kunde acceptera. I kampen mellan större ekonomisk frihet och bevarande av hans och kommunistpartiets maktmonopol så vann ju alltid det senare. Nu ville ledaren i Kreml att genomföra reformer som Zjivkov inte kunde ställa upp på. De var för utmanande.
Budskapet från Moskva att länderna i Öst måste reformeras ekonomiskt och så smått även politiskt genom att taket i det socialistiska bygget måste höjas lite. Det var reformer som Zjivkov inte trodde på. Av böcker jag läst så verkar det också som om han inte riktigt kunde förstå poängen med dessa; de skulle ju undergräva Kommunistpartiets politiska och ekonomiska monopol. Som grädde på moset så fasades det sovjetiska ekonomiska stödet ut. Sovjet behövde pengarna själva liksom varorna man tidigare exporterat med kraftig subvention till Öst. Nu började Sovjet kräva världsmarknadspriser. Zjivkov försökte påverka Moskva men fann att Gorbatjov var en annan slags kommunist än dem han pussat och jagat med tidigare.
Zjivkov försökte sig ett reformarbete men det var ett halvhjärtat arbete som knappast gav något mer långsiktigt resultat. De resulterade dock i att något som liknande privat företagande började dyka upp. En del vågade till och med uttala en försiktig kritik av den rådande situationen. Men någon större förbättring uteblev, Bulgariens fall nedåt förvärrades i stället. Industrin och jordbruket gav inte tillräckligt med valuta. Försöken att öka exporten till Väst för att få begärlig valuta hade misslyckats. Produktionen av exportvaror krävde alldeles för dyr import av råvaror och högteknologi. Dessutom såldes varor på hemmamarknaden till underpris. Detta gjordes för att dels hålla befolkningen lugn så att deras låga löner räckte till mat och annat av livets nödtorft. Dels så visste byråkratin inte helt enkelt priset på varorna. En av planekonomins stora brister är att det visar sig näst intill omöjligt att beräkna vad en vara ska kosta för att täcka alla kostnader i alla led. Det blir för komplicerat. Dessutom finns det ingen flexibilitet för anpassningar till förändringar i verkligheten.
För att hålla skutan flytande togs stora lån. Dessa lån blev allt svårare att amortera. Bulgarien var i akut behov av en effektivisering av ekonomin annars skulle läget bli kritiskt. Landsbankruttens spöke började visa sig. Vissa av de ledande kommunisterna var väl medvetna om hur det egentligen låg till med landets ekonomi. De visste också vad Moskva ansåg vara nödvändigt. En av personerna bakom Zjivkovs avsättande var utrikesministern Petar Mladenov. Genom sina många resor, men främst genom sina besök i Moskva, förstod han att något måste göras. Det är lite oklart hur planerna bakom Zjivkovs avsättande tog form och hur höga kommunister kom att involveras. Det är dock tydligt att Moskvas hand varit verksam här.
Moskvas roll diskuteras fortfarande och jag finner det osannolikt att inte Moskva varit inblandat från ett tidigt stadium. Sovjets ambassadör i Sofia, Viktor Sjarapov, var en av upphovsmännen bakom kuppen. Hur som helst, planerna på avsättandet tog form under största hemlighetsmakeri. Det var inte självklart att armén eller inrikesministeriets trupper skulle förhålla sig passiva liksom att en motkampanj kunde iscensättas av Zjivkov. Todor Zjivkov var känd för sin förmåga att manipulera sin omgivning för att gynna sin makt och försvaga andras. Kuppmakarna ville inte riskera att bli utmanövrerade. Det fanns ju trots allt många trådar för Zjivkov att dra i om planerna blev kända. Dessutom visste man inte vilka hållhakar han kunde ha på viktiga medlemmar i Kommunistpartiets topp.
Jag måste inflika med en annan anledning för Gorbatjov att få bort Zjivkov. Den brukar förbises av såväl västliga som bulgariska kommentatorer. Todor Zjivkov hade 1985 bedrivit en namnbyteskampanj mot bulgarienturkarna. Den väckte då inte så stort internationellt uppseende och i Moskva var man vid den här tiden upptagna med annat. Gorbatjov hade ju ännu inte blivit varm i kläderna. Kampanjen att med våld och hot tvinga bulgarienturkarna byta namn lugnade dock ned sig.
Kampanjen återupptogs under 1989 och då än intensivare. Den ledde till att upp till 300.000 bulgarienturkar lämnade landet på kort tid. Detta var ett dråpslag mot jordbruket där de flesta bulgarienturkar jobbade. En svår försörjningssituation blev än svårare. Anledningen till denna våldsamma kampanj sägs vara Zjivkovs och andra höjdares övertygelse att bulgarienturkarna var potentiella femtekolonnare som var på väg att organisera sig politiskt med syftet att utropa autonoma områden i Bulgarien som sedan skulle ansluta sig till Turkiet. Men minst lika viktigt, kanske egentligen huvudskälet, var att få befolkningens fokus på annat än den katastrofala ekonomin. Här kunde landets politiska ledning visa handlingskraft samt förklara varför det behövdes hög militär och polisiär närvaro i landet. Parallellerna med tankefigurerna i Exjugoslavien är otäckt uppenbara.
Gorbatjov försökte vid den här tiden att närma sig Väst och USA. Gorbatjov förstod att goda relationer med dessa var av fundamental betydelse för att få det stöd han behövde, vare sig det var politiskt eller ekonomiskt. Sovjet skulle nu vara en problemlösare tillsammans med Väst. Det sista han ville ha var en satellitstat som förföljde sin egen befolkning. Jag tror inte Zjivkov förstod konsekvenserna av detta. Han fann att landet blev en paria såväl i Väst som i Öst. Bulgariens förmåga att hamna i konflikt med alla när man minst behövde det gjorde sig påmind igen*. Bulgarien skulle inte med trovärdighet kunna återupprätta ens ett uns av förtroendet med Zjivkov vid rodret.
Ett annat hot var att embryon till en demokratirörelse hade visat sig, framför allt hade den begynnande demokratirörelsen förenat sig med miljörörelsen. Ursprunget till detta var Tjernobylolyckan fyra år tidigare som myndigheterna förtigit men där sanningen sipprat fram så småningom. Likaså hade t.ex. invånarna i staden Ruse vid Donau fått nog av de skadliga kemiska utsläppen från fabrikerna på den Rumänska sidan och krävde att myndigheterna agerade. Många bulgarer var genuint oroade över att staten höll på att förgifta sin egen befolkning genom en omfattande miljöförstöring. De försiktiga reformerna i slutet av åttiotalet hade satt igång ett engagemang som i förlängningen kunde hota kommunistpartiet.
Kuppmakarna i Sofia förstod detta. För att överhuvudtaget rädda landet och få lån och stöd vare sig det var från Väst eller Öst så måste Zjivkov bort. Likaså måste den styrande eliten ta kommandot över den politiska händelseutvecklingen. Här satt Zjivkov som en stor bromskloss. Förnyelse var inte möjligt så länge symbolen för Bulgariens politik den senaste decennierna inte försvann. Om reformer dröjde kunde trycket i den bulgariska tryckkokaren stiga till farliga nivåer. Det var bättre att skapa reformer på egna villkor än att senare förhandla inträngt i ett hörn. Utvecklingen i Rumänien visade att om inte någonting gjorts så kunde situationen blivit en helt annan i Bulgarien.
Så, det hela ställdes på sin spets på Politbyråns sammanträde den 9 november 1989. Då togs ett beslut om att Todor Zjivkov måste avgå. Enligt ögonvittnesskildringar så gick det hela lugnt till även om en spänning lär ha präglat sammanträdet. Beslutet hölls dock hemligt så lång det gick. Följande dag på Centralkommitténs plenum (stormöte) togs detta beslut officiellt. Detta filmades, även om jag inte ror att det var direktsändning. Där kan man se en rätt uppgiven Todor Zjivkov som accepterar detta beslut och håller ett tal (den viktigaste delen finns på Youtube). I sitt tal säger han att det återstår att ta itu med ett outvecklat samhälle. Han säger också att socialismen är ett för tidigt förlöst barn (han använder ordet недоносче nedonostje vilket också kan betyda dödfött, oklart vilket han egentligen menar). Han säger vidare att han gör detta för att undvika konvulsioner som kan vara ödesdigra för Bulgarien, en antydan om att om inte förändringarna sker frivilligt så kommer de att ske med våld. Det råder dock delade meningar om hur frivilligt han egentligen avgick, men hur som helst bör han ha insett att hans tid var förbi, utan stöd vare sig från det egna kommunistpartiet som av Moskva.
Så, förändringarna i Bulgarien började med en palatskupp, om än en städad och i slutändan ganska ”formell” palatskupp. Men nu hade man släppt demokratins ande ur flaskan och vägen mot pluralism och en liberal ekonomi låg öppen. Det tråkiga är att man lyckades med sitt uppsåt att ta kontrollen över förändringarna. Omtanken var ju inte bara om Bulgarien, omtanken var ju kanske mer att hålla sig kvar i makttoppen i de nya tiderna samt dessutom vinna på det. Nu började en ny tid, en tid av maktspel, fulspel och utbredd korruption. För att gynna sig själva så såg den nya tidens makthavare till att skapa en svag stat som inte skulle hindra de nya makthavarna att lägga rabarber på det friska i det demokratiska Bulgarien. Samma svaga stat gjorde att smågangsters också fick helt nya nöjligheter och till slut inte bara började kidnappa den nya tidens oligarker, utan till slut hela staten. Men det är en annan story som jag får återkomma till.
* Bulgarien lyckades 1912 genom en allians med grannländerna föra krig mot Turkiet och kapa åt sig delar av landet på Balkanhalvön. Tyvärr så hamnade Bulgarien 1913 i krig med de forna allierade plus Turkiet och det mesta av det erövrade områdena tillföll grannländerna. Detta var upprinnelsen till Bulgariens deltagande i Första världskriget vilket också slutade med en katastrof för landet. Men det är en annan historia.
Bulgarien blev bl.a. under 30-talet utrikespolitiskt isolerat vilket drev landet i armarna på Tyskland. Det gjorde att landet så småningom blev indraget i Andra världskriget trots försök att vara neutrala. När Bulgarien äntligen gjorde sig fria från alliansen med Tyskland 1944 så fann man att det inte innebar at man blev vän med Tysklands fiender. Därför kom Bulgarien att som enda land vara i krig med såväl Axelmakterna som med de Allierade under en tid under 1944.
Igår den 9 november föll Berlinmuren. I Bulgarien är dagen D lika dagens datum den 10 november 1989. Det är dagen när muren föll åtminstone symboliskt eftersom där inte fanns någon mur som kunde rämna, men däremot fanns det en ekonomi som sedan länge hade rämnat och var i ruiner. Det som var kvar var en fasad av att allt är i sin ordning och att det allsmäktiga kommunistpartiet hade läget under kontroll. Verkligheten var att Bulgarien var ett sjunkande skepp där vattnet nu började forsa in på övre däck.
Den 10 november avsattes Bulgariens kommunistiske diktator Todor Zjivkov genom att kommunistpartiet BKP:s Centralkommitté sparkade honom som generalsekreterare. Generalsekreteraren innehade kommunistpartiets högsta post och fungerade som partiledare. Eftersom kommunistpartiet hade monopol på makten så var denne person landets ledare i praktiken. Premiärministern var underordnad generalsekreteraren. Todor Zjivkov hade vid avsättandet lett landet i 35 år, ett maktinnehav som endast Albaniens Enver Hoxha har överträffat av kommunistdiktatorerna i Östeuropa.
Självklart innebar inte avsättandet att kommunistpartiets maktmonopol upphörde; det dröjde ytterligare några månader. Inte heller drogs några omfattande ekonomiska reformer igång heller. Det dröjde över ett år, man kan fråga sig om detta reformarbete överhuvudtaget har slutat än idag. Men händelsen var ett definitivt startskott på att Bulgarien skulle göras om politiskt och ekonomiskt. Det var också från och med nu som denna process blev officiell och offentlig. De viktigaste direkta konsekvenserna var att oberoende tidningar startades och att fria partier bildades. Förföljelserna av turkbulgarerna upphörde. Statens direkta övervakning av medborgarna avvecklades också vilket gjorde att skräcken för att säga vad man tyckte och tänkte började försvinna. Det blev fritt att resa ut ur landet.
Men vad var det egentligen som hände den där dagen och varför hände det. Trots sammanfallet i tid med Berlinmurens fall så hade händelserna i Bulgarien ingenting att göra med detta, åtminstone inte direkt. Svaret ligger flera år tillbaka i tiden. Under hela kommunisttiden från 1944 och framåt så karaktäriserades utvecklingen i Bulgarien av ekonomiska svårigheter. Dessa var särskilt allvarliga från slutet av femtiotalet och framåt. Räddningen för landet var dels att göra en del reformer, dels att förlita sig på stöd från Sovjetunionen. Reformerna blev dock i slutändan som bäst halvmesyrer då det fanns en rädsla att för mycket förändringar skulle hota kommunistpartiet. Bulgarien var faktiskt i praktiken bankrutt vid flera tillfällen. Därför skedde därför ett visst reformarbete under 70- och 80-talet där man experimenterade med effektiviseringar av planekonomin. Dock sträckte man sig aldrig så långt som att ens en aning liberalisera ekonomin.
Men den största förändringen var Michail Gorbatjovs tillträde till makten i Kreml 1985. Tidigare hade Bulgarien haft en någorlunda god relation med Kreml, i synnerhet under Leonid Brezjnev. Trots att Sovjet var tvunget att rycka ut till Bulgariens ekonomiska räddning med jämna mellanrum vilket irriterade ledarna i Kreml så var ändå landet trots allt en av stöttepelarna för Sovjet i Östeuropa. Gorbatjov såg behovet av reformer för att rädda den Sovjetiska ekonomin som höll på att braka ihop av sin egen ineffektivitet och kapprustningen med USA. Dessa reformer, perestrojkan populärt kallat, innebar dels att länderna i Östeuropa inte längre kunde förlita sig på att Sovjet skulle öppna plånboken när den egna ekonomin fallererade, dels att reformer var tvungna att genomföras även i Östeuropa. Här valde såväl Bulgarien som Rumänien att gå en egen väg; en väg som mest innebar inga reformer.
Rumäniens diktator, Nicolae Ceauşescu, var ju redan Östblockets gossen Ruda. Han hade förvandlat Rumänien till Warszawapaktens särling genom sin egensinnighet gentemot Sovjet samt genom sin märkliga politik som resulterade i knappt någon utlandsskuld men som gjorde rumänernas skafferier tomma och deras lägenheter kalla och mörka. Detta toppades med ett förtryck som förmodligen var Östblockets mest brutala. Det var därför ingen överraskning att Rumänien slog dövörat till när Gorbatjov pratade reformer.
Todor Zjivkov befann sig däremot i ett dilemma. Han hade alltid stött sig på Moskva. Med Gorbatjov vid det sovjetiska rodret så fann Zjivkov att imperiet nu leddes av en man han inte kände. Sovjet hade ju under 20 år aktivt bidragit till att omfattande reformer inte blivit av i Bulgarien, en påverkan som Zjivkov lätt kunde acceptera. I kampen mellan större ekonomisk frihet och bevarande av hans och kommunistpartiets maktmonopol så vann ju alltid det senare. Nu ville ledaren i Kreml att genomföra reformer som Zjivkov inte kunde ställa upp på. De var för utmanande.
Budskapet från Moskva att länderna i Öst måste reformeras ekonomiskt och så smått även politiskt genom att taket i det socialistiska bygget måste höjas lite. Det var reformer som Zjivkov inte trodde på. Av böcker jag läst så verkar det också som om han inte riktigt kunde förstå poängen med dessa; de skulle ju undergräva Kommunistpartiets politiska och ekonomiska monopol. Som grädde på moset så fasades det sovjetiska ekonomiska stödet ut. Sovjet behövde pengarna själva liksom varorna man tidigare exporterat med kraftig subvention till Öst. Nu började Sovjet kräva världsmarknadspriser. Zjivkov försökte påverka Moskva men fann att Gorbatjov var en annan slags kommunist än dem han pussat och jagat med tidigare.
Zjivkov försökte sig ett reformarbete men det var ett halvhjärtat arbete som knappast gav något mer långsiktigt resultat. De resulterade dock i att något som liknande privat företagande började dyka upp. En del vågade till och med uttala en försiktig kritik av den rådande situationen. Men någon större förbättring uteblev, Bulgariens fall nedåt förvärrades i stället. Industrin och jordbruket gav inte tillräckligt med valuta. Försöken att öka exporten till Väst för att få begärlig valuta hade misslyckats. Produktionen av exportvaror krävde alldeles för dyr import av råvaror och högteknologi. Dessutom såldes varor på hemmamarknaden till underpris. Detta gjordes för att dels hålla befolkningen lugn så att deras låga löner räckte till mat och annat av livets nödtorft. Dels så visste byråkratin inte helt enkelt priset på varorna. En av planekonomins stora brister är att det visar sig näst intill omöjligt att beräkna vad en vara ska kosta för att täcka alla kostnader i alla led. Det blir för komplicerat. Dessutom finns det ingen flexibilitet för anpassningar till förändringar i verkligheten.
För att hålla skutan flytande togs stora lån. Dessa lån blev allt svårare att amortera. Bulgarien var i akut behov av en effektivisering av ekonomin annars skulle läget bli kritiskt. Landsbankruttens spöke började visa sig. Vissa av de ledande kommunisterna var väl medvetna om hur det egentligen låg till med landets ekonomi. De visste också vad Moskva ansåg vara nödvändigt. En av personerna bakom Zjivkovs avsättande var utrikesministern Petar Mladenov. Genom sina många resor, men främst genom sina besök i Moskva, förstod han att något måste göras. Det är lite oklart hur planerna bakom Zjivkovs avsättande tog form och hur höga kommunister kom att involveras. Det är dock tydligt att Moskvas hand varit verksam här.
Moskvas roll diskuteras fortfarande och jag finner det osannolikt att inte Moskva varit inblandat från ett tidigt stadium. Sovjets ambassadör i Sofia, Viktor Sjarapov, var en av upphovsmännen bakom kuppen. Hur som helst, planerna på avsättandet tog form under största hemlighetsmakeri. Det var inte självklart att armén eller inrikesministeriets trupper skulle förhålla sig passiva liksom att en motkampanj kunde iscensättas av Zjivkov. Todor Zjivkov var känd för sin förmåga att manipulera sin omgivning för att gynna sin makt och försvaga andras. Kuppmakarna ville inte riskera att bli utmanövrerade. Det fanns ju trots allt många trådar för Zjivkov att dra i om planerna blev kända. Dessutom visste man inte vilka hållhakar han kunde ha på viktiga medlemmar i Kommunistpartiets topp.
Jag måste inflika med en annan anledning för Gorbatjov att få bort Zjivkov. Den brukar förbises av såväl västliga som bulgariska kommentatorer. Todor Zjivkov hade 1985 bedrivit en namnbyteskampanj mot bulgarienturkarna. Den väckte då inte så stort internationellt uppseende och i Moskva var man vid den här tiden upptagna med annat. Gorbatjov hade ju ännu inte blivit varm i kläderna. Kampanjen att med våld och hot tvinga bulgarienturkarna byta namn lugnade dock ned sig.
Kampanjen återupptogs under 1989 och då än intensivare. Den ledde till att upp till 300.000 bulgarienturkar lämnade landet på kort tid. Detta var ett dråpslag mot jordbruket där de flesta bulgarienturkar jobbade. En svår försörjningssituation blev än svårare. Anledningen till denna våldsamma kampanj sägs vara Zjivkovs och andra höjdares övertygelse att bulgarienturkarna var potentiella femtekolonnare som var på väg att organisera sig politiskt med syftet att utropa autonoma områden i Bulgarien som sedan skulle ansluta sig till Turkiet. Men minst lika viktigt, kanske egentligen huvudskälet, var att få befolkningens fokus på annat än den katastrofala ekonomin. Här kunde landets politiska ledning visa handlingskraft samt förklara varför det behövdes hög militär och polisiär närvaro i landet. Parallellerna med tankefigurerna i Exjugoslavien är otäckt uppenbara.
Gorbatjov försökte vid den här tiden att närma sig Väst och USA. Gorbatjov förstod att goda relationer med dessa var av fundamental betydelse för att få det stöd han behövde, vare sig det var politiskt eller ekonomiskt. Sovjet skulle nu vara en problemlösare tillsammans med Väst. Det sista han ville ha var en satellitstat som förföljde sin egen befolkning. Jag tror inte Zjivkov förstod konsekvenserna av detta. Han fann att landet blev en paria såväl i Väst som i Öst. Bulgariens förmåga att hamna i konflikt med alla när man minst behövde det gjorde sig påmind igen*. Bulgarien skulle inte med trovärdighet kunna återupprätta ens ett uns av förtroendet med Zjivkov vid rodret.
Ett annat hot var att embryon till en demokratirörelse hade visat sig, framför allt hade den begynnande demokratirörelsen förenat sig med miljörörelsen. Ursprunget till detta var Tjernobylolyckan fyra år tidigare som myndigheterna förtigit men där sanningen sipprat fram så småningom. Likaså hade t.ex. invånarna i staden Ruse vid Donau fått nog av de skadliga kemiska utsläppen från fabrikerna på den Rumänska sidan och krävde att myndigheterna agerade. Många bulgarer var genuint oroade över att staten höll på att förgifta sin egen befolkning genom en omfattande miljöförstöring. De försiktiga reformerna i slutet av åttiotalet hade satt igång ett engagemang som i förlängningen kunde hota kommunistpartiet.
Kuppmakarna i Sofia förstod detta. För att överhuvudtaget rädda landet och få lån och stöd vare sig det var från Väst eller Öst så måste Zjivkov bort. Likaså måste den styrande eliten ta kommandot över den politiska händelseutvecklingen. Här satt Zjivkov som en stor bromskloss. Förnyelse var inte möjligt så länge symbolen för Bulgariens politik den senaste decennierna inte försvann. Om reformer dröjde kunde trycket i den bulgariska tryckkokaren stiga till farliga nivåer. Det var bättre att skapa reformer på egna villkor än att senare förhandla inträngt i ett hörn. Utvecklingen i Rumänien visade att om inte någonting gjorts så kunde situationen blivit en helt annan i Bulgarien.
Så, det hela ställdes på sin spets på Politbyråns sammanträde den 9 november 1989. Då togs ett beslut om att Todor Zjivkov måste avgå. Enligt ögonvittnesskildringar så gick det hela lugnt till även om en spänning lär ha präglat sammanträdet. Beslutet hölls dock hemligt så lång det gick. Följande dag på Centralkommitténs plenum (stormöte) togs detta beslut officiellt. Detta filmades, även om jag inte ror att det var direktsändning. Där kan man se en rätt uppgiven Todor Zjivkov som accepterar detta beslut och håller ett tal (den viktigaste delen finns på Youtube). I sitt tal säger han att det återstår att ta itu med ett outvecklat samhälle. Han säger också att socialismen är ett för tidigt förlöst barn (han använder ordet недоносче nedonostje vilket också kan betyda dödfött, oklart vilket han egentligen menar). Han säger vidare att han gör detta för att undvika konvulsioner som kan vara ödesdigra för Bulgarien, en antydan om att om inte förändringarna sker frivilligt så kommer de att ske med våld. Det råder dock delade meningar om hur frivilligt han egentligen avgick, men hur som helst bör han ha insett att hans tid var förbi, utan stöd vare sig från det egna kommunistpartiet som av Moskva.
Så, förändringarna i Bulgarien började med en palatskupp, om än en städad och i slutändan ganska ”formell” palatskupp. Men nu hade man släppt demokratins ande ur flaskan och vägen mot pluralism och en liberal ekonomi låg öppen. Det tråkiga är att man lyckades med sitt uppsåt att ta kontrollen över förändringarna. Omtanken var ju inte bara om Bulgarien, omtanken var ju kanske mer att hålla sig kvar i makttoppen i de nya tiderna samt dessutom vinna på det. Nu började en ny tid, en tid av maktspel, fulspel och utbredd korruption. För att gynna sig själva så såg den nya tidens makthavare till att skapa en svag stat som inte skulle hindra de nya makthavarna att lägga rabarber på det friska i det demokratiska Bulgarien. Samma svaga stat gjorde att smågangsters också fick helt nya nöjligheter och till slut inte bara började kidnappa den nya tidens oligarker, utan till slut hela staten. Men det är en annan story som jag får återkomma till.
* Bulgarien lyckades 1912 genom en allians med grannländerna föra krig mot Turkiet och kapa åt sig delar av landet på Balkanhalvön. Tyvärr så hamnade Bulgarien 1913 i krig med de forna allierade plus Turkiet och det mesta av det erövrade områdena tillföll grannländerna. Detta var upprinnelsen till Bulgariens deltagande i Första världskriget vilket också slutade med en katastrof för landet. Men det är en annan historia.
Bulgarien blev bl.a. under 30-talet utrikespolitiskt isolerat vilket drev landet i armarna på Tyskland. Det gjorde att landet så småningom blev indraget i Andra världskriget trots försök att vara neutrala. När Bulgarien äntligen gjorde sig fria från alliansen med Tyskland 1944 så fann man att det inte innebar at man blev vän med Tysklands fiender. Därför kom Bulgarien att som enda land vara i krig med såväl Axelmakterna som med de Allierade under en tid under 1944.
fredag 6 november 2009
Immunitet
Förra posten handlade om epidemi. När sådan råder kan det vara bra med immunitet. Nu har både före detta premiärministern Sergej Stanisjev och före detta socialministern Emilija Maslarova förlorat sin immunitet.
Fast nu handlar det inte om ökade sjukdomsrisk för dessa personer, utan att de förlorat sin immunitet som parlamentsledamöter. De kan nu utredas och eventuellt dömas av Bulgariens statsåklagare. Detta är förstås en följd av nuvarande premiärministern Bojko Borisovs "krig" mot den förra regeringen. Enligt Borisov kan inte en framgångsrik kampanj mot korruption föras utan att tidigare höga politiker drabbas.
I Sergej Stanisjevs fall handlar om att han misstänks för att ha spridit hemligstämplade dokument från den bulgariska säkerhetstjänsten. Emilija Maslarova är misstänkt för omfattande förskingring bl.a. genom felaktiga upphandlingar.
Bägge har självmant gett upp sin immunitet eftersom de hävdar att de är oskyldiga och offer för en kampanj från nuvarande regering. Så vitt jag vet är det första gången som någon som suttit eller lett en regering utreds för brott och förlorat sin immunitet. Det är däremot inte första gången som paralemtsledamöter blivit av med sin immunitet och dömts för brott.
Så långt som jag kan bedöma så är fallet med Stanisjev ett svagare sådant. Med tanke på att han ändå varit premiärminister och ledare för det socialistiska partiet BSP så är det tveksamt att han döms, oavsett vad utredningen kommer fram till. Emilija Maslarova har däremot länge dragits med rykten om hur hon och hennes man berikat sig på politiska beslut som gynnat deras affärsverksamhet. Hon sitter därför lösare till.
Vi får väl se vad detta landar i. Med tanke på hur långsamt det bulgariska rättsväsendet jobbar så får vi nog vänta på resultatet. Min förhoppning är dock att detta är en del av boten mot den bulgariska sjukan, dvs. korruption på hög som låg nivå.
Fast nu handlar det inte om ökade sjukdomsrisk för dessa personer, utan att de förlorat sin immunitet som parlamentsledamöter. De kan nu utredas och eventuellt dömas av Bulgariens statsåklagare. Detta är förstås en följd av nuvarande premiärministern Bojko Borisovs "krig" mot den förra regeringen. Enligt Borisov kan inte en framgångsrik kampanj mot korruption föras utan att tidigare höga politiker drabbas.
I Sergej Stanisjevs fall handlar om att han misstänks för att ha spridit hemligstämplade dokument från den bulgariska säkerhetstjänsten. Emilija Maslarova är misstänkt för omfattande förskingring bl.a. genom felaktiga upphandlingar.
Bägge har självmant gett upp sin immunitet eftersom de hävdar att de är oskyldiga och offer för en kampanj från nuvarande regering. Så vitt jag vet är det första gången som någon som suttit eller lett en regering utreds för brott och förlorat sin immunitet. Det är däremot inte första gången som paralemtsledamöter blivit av med sin immunitet och dömts för brott.
Så långt som jag kan bedöma så är fallet med Stanisjev ett svagare sådant. Med tanke på att han ändå varit premiärminister och ledare för det socialistiska partiet BSP så är det tveksamt att han döms, oavsett vad utredningen kommer fram till. Emilija Maslarova har däremot länge dragits med rykten om hur hon och hennes man berikat sig på politiska beslut som gynnat deras affärsverksamhet. Hon sitter därför lösare till.
Vi får väl se vad detta landar i. Med tanke på hur långsamt det bulgariska rättsväsendet jobbar så får vi nog vänta på resultatet. Min förhoppning är dock att detta är en del av boten mot den bulgariska sjukan, dvs. korruption på hög som låg nivå.
Epidemi
I Bulgarien har Hälsoministeriet nu förklarat att epidemi råder i landet. Det rör sig naturligtvis om influensan H1N1, svininfluensan. Antalet fall är nu 210 per 10.000 invånare, dvs 2,1 %. Som en följd av deta kommer skolorna att ha stängt en vecka. Ytterligare åtgärde bestäms av kommunerna själva.
Däremot verkar stämningen i landet vara mer åt det oroande hållet. Man kan inte tala om hysteri, men några dödsfall till kan förändra detta. Anledningen till panikrisken är det låga företroendet för statens möjligheter att göra något, samtidigt som det fortfarande finns en tro på allehanda rykten. Det senare är som jag förstår en följd av kommunisttidens brist på öppenhet och ovilja att tala om dåliga nyheter. Nyheterna rapporterade pliktskyldigast att allt är är bra, det finns inget att oroa sig för, lita på Partiet. Så, nyheter om hur det egentligen låg till spreds därför ofta informellt.
Edit 2009-11-11
Standart rapporterar att 175 000 bulgarer nu är sjuka i influensa. Av dessa är ca 90 % sjuka i svinifluensan H1N1. Det gör drygt 2 % av befolkningen. Högsta koncentrationen av sjukdomen finns i centrala Bulgarien.
Däremot verkar stämningen i landet vara mer åt det oroande hållet. Man kan inte tala om hysteri, men några dödsfall till kan förändra detta. Anledningen till panikrisken är det låga företroendet för statens möjligheter att göra något, samtidigt som det fortfarande finns en tro på allehanda rykten. Det senare är som jag förstår en följd av kommunisttidens brist på öppenhet och ovilja att tala om dåliga nyheter. Nyheterna rapporterade pliktskyldigast att allt är är bra, det finns inget att oroa sig för, lita på Partiet. Så, nyheter om hur det egentligen låg till spreds därför ofta informellt.
Edit 2009-11-11
Standart rapporterar att 175 000 bulgarer nu är sjuka i influensa. Av dessa är ca 90 % sjuka i svinifluensan H1N1. Det gör drygt 2 % av befolkningen. Högsta koncentrationen av sjukdomen finns i centrala Bulgarien.
onsdag 28 oktober 2009
Nationalistisk psykos
Jag nämnde tidigare att det skett några händelser med nationalistisk karaktär, eller åtminstone händelser som rört upp de nationalistiska känslorna. I dagarna har mycket handlat om bulgariskan Spaska Mitrova som suttit fängslad ett par månader i Makedonien efter att ha vägrat sin makedonske exmake umgänge med deras gemensama barn. Utan att gå in på detaljer så kan man konstatera att händelsen mycket snabbt fick hysteriska proportioner där såväl president som premiärminister har engagerat sig.
I bakgrunden ligger egentligen frågan om det finns en bulgarisk minoritet i Makedonien och hur den i så fall behandlas. Spaska Mitrova är en av många makedonier som fått bulgariskt medborgarskap eftersom hon anser sig ha bulgarisk etnicitet*.
Enligt makedonskt sätt att se det så utgör gränsen mellan Makedonien och Bulgarien inte bara en nationsgräns utan även en strikt etnisk gräns. Detta gäller dock bara åt ena hållet. Från makedonskt håll hävdar man att det finns en makedonsk minoritet i Bulgarien, någon bulgarisk minoritet finns inte i Makedonien. Bulgarien å sin sida ser på saken på samma sätt, fast helt tvärt om.
I Bulgarien är de nationalistiska frågorna alltid närvarande i kulisserna och varje uppmärksamhetstörstande politiker vet att i brist på annat så kan man alltid göra ett nationalistiskt utspel. Detta kan ske i flera riktingar; det kan vara majoriteten mot minoriteten, men det kan lika gärna vara det omvända. Ibland vet man inte riktigt vem det handlar om.
Ett exempel på det sista har utspelat sig under de senaste två veckorna i byn Slavjanovo nära staden Popovo i nordöstra Bulgarien. Där grundade bröderna Juzeirovi (Üzeirovi med turkisk stavning) nyligen partiet Den muslimska demokratiska unionen samt satte upp en egen variant av Bulgariska röda halvmånen, naturligtvis på inget sätt erkänt av det Internationella röda korset. Dessutom byggde den ene brodern, Ali Juzeirov ett stort minnesmärke i sin trädgård över den okände turkiske soldaten. De kunde också visa upp hela bybefolkningar som förmodade anhängare till det parti de sades sig ha skapat.
Minnemärket blev en märklig historia som består av en halmåne på ett fundament av sten. Så småningom sattes även ett kors på halvmånen(!). I närbild så ser det dessutom ut vara gjort av svetsad grovplåt som målats med silverfärg.
Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig. Det blev en toppnyhet i alla medier. Ledande politiker och debattörer gick i spinn liksom Bulgariens alla konspirationsteoretiker. För att krydda det hela så kopplades dessutom detta även till att radikal islamism höll på att spridas i Bulgarien. Händelserna nådde sin kulmen när myndigheterna helt sonika lät rasera det märkliga monumentet den 30 september.
Vad var det som hände egentligen? För att bättre förstå hur en sådan händelse mobilisera samhället så till den milda grad så måste man känna till att Bulgarien är det land i EU som procentuellt har flest muslimer. Siffrorna varierar men man räknar med att mellan 10 % till 15 % av landets befolkning är muslimer. I antal blir det kring miljonen personer. Majoriteten av muslimerna återfinns inom bulgarienturkarna. Övriga muslimer utgärs av de kanske upp till ett par hundratusen romer som är muslimer (många romer är även kristna). Det finns också bulgarisktalande muslimer, de så kallade pomakerna. Siffrorna för deras antal är osäkra eftersom det är en grupp som assimilerats kraftigt i modern tid. En del säger att de är upp till några hundra tusen. Jag tror dock att de är betydligt färre, kanske kring hundra tusen (folkräkningen 2001 ger 131 000). Den absoluta majoriteten av bulgariens muslimer är sunnimuslimer.
En hög procent muslimer varav de flesta är ickepraktiserande sådana skulle inte vara ett större problem om det inte vore för att Bulgarien under 500 år var en del av det Osmanska riket. Det var ett muslimskt imperium som emellanåt gick hårt åt dess kristna undersåtar. Det Osmanska riket var det som sedermera blev Turkiet. Bulgarien blev fritt från turkarna först 1878. Denna femhundraåriga period kallas i Bulgarien det turkiska oket eller den turkiska förslavningen. Det var också en hård period för bulgarerna och men det är även en fantastisk historia hur ett folk lyckas behålla sin kultur och särart under 500 år av förtryck. Men denna långa period av underkastelse har skapat ett trauma i den bulgariska folksjälen. Trots att över 130 år har gått sedan frigörelsen så är den fortfarande närvarande. Det är som om traumat inte vill släppa och att ett hot om turkisk återerövring ständigt var ett reellt sådant.
Men trots detta har en uttalad nationalistisk politik inte förts de senaste 20 åren. Plånboken mer än känslorna har styrt väljarbeteendet. Det var först med Atakas framgångar i valet 2005 som Bulgarien för första gången fick ett ”riktigt” nationalistiskt parti i parlamentet. Det betyder dock inte att det inte funnits nationalism i bulgarisk politik. De flesta av bulgariens partier både till höger och vänster har en liten dos nationalism i sina partprogram.
Nationalismen har dock fört ett mer undanskymt liv i politiken eftersom andra frågor varit så mycket viktigare. Som vanligt är plånboksfrågor de viktigaste i valen. Även om nationella frågor inte sällan förekommit i debatten så har de knappast förekommit i rikspolitiken i någon större utsträckning. Dessutom är gemene mans förhållande i vardagen till folk från andra etniciteter avspänt och inget man går runt och tänker på. Undataget är romerna som till en viss del som har ett problematiskt förhållande med alla andra folkgrupper och vice versa.
Det är med detta i bakhuvudet man ska se på händelserna i Slavjanovo. När man tittar närmare på händelserna så blir det än mer konstigt. Dessa bröderna Juzeirovi har tidigare inte varit kända för någon religiös verksamhet överhuvudtaget. Den ene brodern, Yuzeir, har en business i Belgien där han handlar med kycklingkött, den andre har en firma som sysslar med luftkonditioneringsanläggningar. Det sägs att de knappt ens kan turkiska. De hävdar att deras företag sysselsätter 25 000 anställda, ungefär som hela Volvo personvagnar, uppenbarligen en fantastisk siffra som är helt tagen ur luften.
Vad var nu meningen med det hela. Var det verkligen ett försök lansera turkisk nationalism i Bulgarien? Eller är det en framväxt av radikal islam vi ser? Eller är det ett försök till vad som tidningen Dnevnik kallar ett laboratorium för politisk alkemi? Med detta menas ett försök till att skapa en händelse som politiska aktörer kan vinna på.
En tanke skulle vara att det turkbulgariska partiet DPS med detta ville skapa en symbol som turkbulgarer skulle kunna samlas kring. Då skulle detta på något sätt gynna DPS. Men DPS förnekar all inblandning och det är faktiskt svårt att se hur partiet skulle kunna vinna på detta. Dessutom är det hela så klantigt gjort att DPS:s rutinerade spinndoktorer knappast skulle kunna vara upphovsmän.
En annan teori, som jag dessutom allt mer själv börjar tro är sann, är att detta var ett försök till att skrämma bulgarer med en uppblossad turkisk nationalism. Upphovsmännen är då väl medvetna om att alla försök till att prata om turkist lidande under den Osmanska epoken skulle sätta känslorna i brand på rekordtid. Att det dessutom såg ut som det skedde ett försök till att organisera en turknationalistisk rörelse med koppling till radikal islam var förstås att hälla extra bensin på lågorna.
De som då skulle gynnas av detta var de nationalistiska partierna som Ataka, eller varför inte RZS som mer och mer har tagit en nationalistisk skepnad efter att Bojko Borisov tackade nej till deras medverkan i regeringen samt gjorde korruptionsbekämpning till ett eget monopol. I Bulgarien finns det mycket som tyder på att partilivet har stora inslag av att manipulation via bland annat personer från nuvarande eller tidigare säkerhetstjänsten. Just Ataka och RZS har hamnat mycket i skymundan i politiken. Ett sätt att då få fokus på sina frågor är att skapa situationer som lyfter de nationalistiska frågorna. Jag får försöka följa upp detta, men man kan misstänka att hela utredningen bara rinner ut i sanden.
* Spaska Mitrova fick bulgariskt medborgarskap enligt en uppsnabbad procedur när hennes vårdnadstvist blev känd i Bulgarien. Alla som anser sig ha bulgariska rötter och kan visa det kan enligt bulgarisk lag bli bulgariska medborgare utan att aldrig ha satt sin fot i landet. Sedan Bulgarien blev aktuell för EU-medlemskap har det blivit mycket populärt då många av dessa etniska bulgarer lever i länder som EU fortfarande kräver visum av som Moldavien, Ukraina och Makedonien. En del finns även i Ryssland och några andra f.d. sovjetrepubliker. För närvarande finns det ungefär 60 000 medborgarskapsansökningar som väntar på att avgöras. Väntetiden lär vara mer än fem år just nu. Enligt kanske lite väl optimistiska siffror så finns det mer än fyra miljoner bulgarer utanför landets gränser. Förutom att massera det nationalistiska egot så ser man även dessa bulgarer i vardandet som en möjlighet att kompensera för Bulgariens katastrofala demografi. Tyvärr verkar många medborgarskapssökanden mer se medborgarskapet som en biljett in i EU än som ett sätt att bidra till sitt nya hemlands väl och ve.
I bakgrunden ligger egentligen frågan om det finns en bulgarisk minoritet i Makedonien och hur den i så fall behandlas. Spaska Mitrova är en av många makedonier som fått bulgariskt medborgarskap eftersom hon anser sig ha bulgarisk etnicitet*.
Enligt makedonskt sätt att se det så utgör gränsen mellan Makedonien och Bulgarien inte bara en nationsgräns utan även en strikt etnisk gräns. Detta gäller dock bara åt ena hållet. Från makedonskt håll hävdar man att det finns en makedonsk minoritet i Bulgarien, någon bulgarisk minoritet finns inte i Makedonien. Bulgarien å sin sida ser på saken på samma sätt, fast helt tvärt om.
I Bulgarien är de nationalistiska frågorna alltid närvarande i kulisserna och varje uppmärksamhetstörstande politiker vet att i brist på annat så kan man alltid göra ett nationalistiskt utspel. Detta kan ske i flera riktingar; det kan vara majoriteten mot minoriteten, men det kan lika gärna vara det omvända. Ibland vet man inte riktigt vem det handlar om.
Ett exempel på det sista har utspelat sig under de senaste två veckorna i byn Slavjanovo nära staden Popovo i nordöstra Bulgarien. Där grundade bröderna Juzeirovi (Üzeirovi med turkisk stavning) nyligen partiet Den muslimska demokratiska unionen samt satte upp en egen variant av Bulgariska röda halvmånen, naturligtvis på inget sätt erkänt av det Internationella röda korset. Dessutom byggde den ene brodern, Ali Juzeirov ett stort minnesmärke i sin trädgård över den okände turkiske soldaten. De kunde också visa upp hela bybefolkningar som förmodade anhängare till det parti de sades sig ha skapat.
Minnemärket blev en märklig historia som består av en halmåne på ett fundament av sten. Så småningom sattes även ett kors på halvmånen(!). I närbild så ser det dessutom ut vara gjort av svetsad grovplåt som målats med silverfärg.
Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig. Det blev en toppnyhet i alla medier. Ledande politiker och debattörer gick i spinn liksom Bulgariens alla konspirationsteoretiker. För att krydda det hela så kopplades dessutom detta även till att radikal islamism höll på att spridas i Bulgarien. Händelserna nådde sin kulmen när myndigheterna helt sonika lät rasera det märkliga monumentet den 30 september.
Vad var det som hände egentligen? För att bättre förstå hur en sådan händelse mobilisera samhället så till den milda grad så måste man känna till att Bulgarien är det land i EU som procentuellt har flest muslimer. Siffrorna varierar men man räknar med att mellan 10 % till 15 % av landets befolkning är muslimer. I antal blir det kring miljonen personer. Majoriteten av muslimerna återfinns inom bulgarienturkarna. Övriga muslimer utgärs av de kanske upp till ett par hundratusen romer som är muslimer (många romer är även kristna). Det finns också bulgarisktalande muslimer, de så kallade pomakerna. Siffrorna för deras antal är osäkra eftersom det är en grupp som assimilerats kraftigt i modern tid. En del säger att de är upp till några hundra tusen. Jag tror dock att de är betydligt färre, kanske kring hundra tusen (folkräkningen 2001 ger 131 000). Den absoluta majoriteten av bulgariens muslimer är sunnimuslimer.
En hög procent muslimer varav de flesta är ickepraktiserande sådana skulle inte vara ett större problem om det inte vore för att Bulgarien under 500 år var en del av det Osmanska riket. Det var ett muslimskt imperium som emellanåt gick hårt åt dess kristna undersåtar. Det Osmanska riket var det som sedermera blev Turkiet. Bulgarien blev fritt från turkarna först 1878. Denna femhundraåriga period kallas i Bulgarien det turkiska oket eller den turkiska förslavningen. Det var också en hård period för bulgarerna och men det är även en fantastisk historia hur ett folk lyckas behålla sin kultur och särart under 500 år av förtryck. Men denna långa period av underkastelse har skapat ett trauma i den bulgariska folksjälen. Trots att över 130 år har gått sedan frigörelsen så är den fortfarande närvarande. Det är som om traumat inte vill släppa och att ett hot om turkisk återerövring ständigt var ett reellt sådant.
Men trots detta har en uttalad nationalistisk politik inte förts de senaste 20 åren. Plånboken mer än känslorna har styrt väljarbeteendet. Det var först med Atakas framgångar i valet 2005 som Bulgarien för första gången fick ett ”riktigt” nationalistiskt parti i parlamentet. Det betyder dock inte att det inte funnits nationalism i bulgarisk politik. De flesta av bulgariens partier både till höger och vänster har en liten dos nationalism i sina partprogram.
Nationalismen har dock fört ett mer undanskymt liv i politiken eftersom andra frågor varit så mycket viktigare. Som vanligt är plånboksfrågor de viktigaste i valen. Även om nationella frågor inte sällan förekommit i debatten så har de knappast förekommit i rikspolitiken i någon större utsträckning. Dessutom är gemene mans förhållande i vardagen till folk från andra etniciteter avspänt och inget man går runt och tänker på. Undataget är romerna som till en viss del som har ett problematiskt förhållande med alla andra folkgrupper och vice versa.
Det är med detta i bakhuvudet man ska se på händelserna i Slavjanovo. När man tittar närmare på händelserna så blir det än mer konstigt. Dessa bröderna Juzeirovi har tidigare inte varit kända för någon religiös verksamhet överhuvudtaget. Den ene brodern, Yuzeir, har en business i Belgien där han handlar med kycklingkött, den andre har en firma som sysslar med luftkonditioneringsanläggningar. Det sägs att de knappt ens kan turkiska. De hävdar att deras företag sysselsätter 25 000 anställda, ungefär som hela Volvo personvagnar, uppenbarligen en fantastisk siffra som är helt tagen ur luften.
Vad var nu meningen med det hela. Var det verkligen ett försök lansera turkisk nationalism i Bulgarien? Eller är det en framväxt av radikal islam vi ser? Eller är det ett försök till vad som tidningen Dnevnik kallar ett laboratorium för politisk alkemi? Med detta menas ett försök till att skapa en händelse som politiska aktörer kan vinna på.
En tanke skulle vara att det turkbulgariska partiet DPS med detta ville skapa en symbol som turkbulgarer skulle kunna samlas kring. Då skulle detta på något sätt gynna DPS. Men DPS förnekar all inblandning och det är faktiskt svårt att se hur partiet skulle kunna vinna på detta. Dessutom är det hela så klantigt gjort att DPS:s rutinerade spinndoktorer knappast skulle kunna vara upphovsmän.
En annan teori, som jag dessutom allt mer själv börjar tro är sann, är att detta var ett försök till att skrämma bulgarer med en uppblossad turkisk nationalism. Upphovsmännen är då väl medvetna om att alla försök till att prata om turkist lidande under den Osmanska epoken skulle sätta känslorna i brand på rekordtid. Att det dessutom såg ut som det skedde ett försök till att organisera en turknationalistisk rörelse med koppling till radikal islam var förstås att hälla extra bensin på lågorna.
De som då skulle gynnas av detta var de nationalistiska partierna som Ataka, eller varför inte RZS som mer och mer har tagit en nationalistisk skepnad efter att Bojko Borisov tackade nej till deras medverkan i regeringen samt gjorde korruptionsbekämpning till ett eget monopol. I Bulgarien finns det mycket som tyder på att partilivet har stora inslag av att manipulation via bland annat personer från nuvarande eller tidigare säkerhetstjänsten. Just Ataka och RZS har hamnat mycket i skymundan i politiken. Ett sätt att då få fokus på sina frågor är att skapa situationer som lyfter de nationalistiska frågorna. Jag får försöka följa upp detta, men man kan misstänka att hela utredningen bara rinner ut i sanden.
* Spaska Mitrova fick bulgariskt medborgarskap enligt en uppsnabbad procedur när hennes vårdnadstvist blev känd i Bulgarien. Alla som anser sig ha bulgariska rötter och kan visa det kan enligt bulgarisk lag bli bulgariska medborgare utan att aldrig ha satt sin fot i landet. Sedan Bulgarien blev aktuell för EU-medlemskap har det blivit mycket populärt då många av dessa etniska bulgarer lever i länder som EU fortfarande kräver visum av som Moldavien, Ukraina och Makedonien. En del finns även i Ryssland och några andra f.d. sovjetrepubliker. För närvarande finns det ungefär 60 000 medborgarskapsansökningar som väntar på att avgöras. Väntetiden lär vara mer än fem år just nu. Enligt kanske lite väl optimistiska siffror så finns det mer än fyra miljoner bulgarer utanför landets gränser. Förutom att massera det nationalistiska egot så ser man även dessa bulgarer i vardandet som en möjlighet att kompensera för Bulgariens katastrofala demografi. Tyvärr verkar många medborgarskapssökanden mer se medborgarskapet som en biljett in i EU än som ett sätt att bidra till sitt nya hemlands väl och ve.
En annan värld
Jag skrev tidigare en postning där jag bl.a. nämnde att en elvaårig flicka fött barn i Bulgarien, en rekordtidig ålder för en barnaföderska. På något sätt lämnade denna stänkare inte mitt sinne, utan jag kände att jag vill läsa en fortsättning på detta, vilka var omständigheterna och vad kommer att hända nu. Men som jag misstänkte så skulle tidningarna ta upp detta även om det som mest blev en notis bland alla andra. Historien är faktiskt märkligare än man kan tro. Det intressanta är dock inte själva historien i sig, även om den är märklig, utan att historien på ett tillskruvat sätt visar på romernas situation i Bulgarien (och förmodligen på andra ställen också). Romernas situation är komplex, där vår, svenska, standardförklaring varför det är så inte är till någon hjälp alls.
Följande har hänt. Den elvaåriga barnaföderskan, Korteza, uppsökte sjukhuset efter att ha fått magsmärtor. Efter bara en timma på sjukhuset i Sliven födde hon dottern Violeta. Knappt hade förvåningen hos sjukhuspersonalen över den unga nyblivna modern lagt sig när Korteza prompt förklarade att hon måste lämna sjukhuset eftersom hon skulle gifta sig. Förlossningen hade skett på torsdagskvällen och redan nästa dag, på fredagskvällen, skulle bröllopet ske. Korteza och hennes 19-årige pojkvän skulle i stadsdelen Nadezjda* gifta sig enligt romsk ritual och tradition var det tänkt.
Bilden ovan är från bröllopsfesten. Självklart serveras alkohol till brudparet eftersom de inte anses vara barn längre. Detta är ett brott även i Bulgarien.
Sjukhuset sade att de inte kunde släppa en kvinna som fött förrän först ett dygn efter födseln. Dessutom kunde inte Korteza som minderårig inte själv fatta ett sådant beslut då hennes föräldrar och tillika vårdnadshavare var i Spanien. Hennes blivande svärmor förde då ett sådant liv på sjukhuset att man till slut gick med på att släppa Korteza för en och en halv timme så att hon kunde gifta sig. Efter vigseln återkom Korteza till sjukhuset i bröllopsklänning och sjukhuset bestämde då att låsa avdelningen samt sätta henne under bevakning för att hon inte skulle kunna avvika igen. Maken kommer att åtalas för sex med minderårig**. Vad som kommer att hända sedan återstår att se, förhoppningsvis kommer media att följa upp detta.
Darik Radio har grävt lite mer i detta och fått fram nya uppgifter. Det visar sig att Kortezas mor inte alls varit i Spanien. Hon har ljugit för de sociala myndigheterna för att undanta sig från allt ansvar. Det visar sig att Kortezas mor, Rajna, och far, Mihail, har samtyckt till vigseln - bara det i sig ett brott.
Polisen har redan börjat utredningen om brott och hört parterna. Barnets mormor, Rajna, har lämnat in en ansökan om att vara vårdnadshavare för barnet. Hon säger att hon av en tillfällighet kom hem från Spanien nyligen, efter att barnet fötts och bröllopet arrangerats. Myndigheterna tror dock inte på detta, utan ser det som ett försök att undkomma ansvaret för historien.
De inblandade har förklarat för myndigheterna att deras tradition kräver att bruden är oskuld. De säger vidare att Korteza blev gravid i samband med ”defloreringen”. Hon kommer att fylla 12 år den 14 december.
Min kommentar är att om talet med deflorering stämmer så var det ju redan planerat att giftermål skulle ske sedan länge. Möjligen är det en efterhandskonstruktion för att ge sken av att traditionerna har följts och att familjens heder är intakt. Å andra sidan så innebär logiken att bruden måsta vara oskuld att det hela faktiskt varit planerat eftersom ju yngre, ju troligare att kvinnan är oskuld. Dessutom så är en oskuld värd så mycket mer på brudmarknaderna. Hemgiften, eller vad man ska kalla det, kan vara mycket hög för oskulder, särskilt om de anses mycket vackra.
Den nyfödda babyn Violeta
Händelsen var naturligtvis ett givet inslag i de flesta tevemedias nyheter. Här är ett klipp från Nova Televizija. Det är på bulgariska men bilderna går att förstå. Det framgår att det inte var så gulligt som vår kvällsmedia vill framställa det hela. Tyvärr ligger klippet inte på Youtube, utan på Vbox7 som har servrar segare än sirap. Nova Televizija ägs faktiskt av det svenska Modern Times Group som bl.a. äger TV3, ZTV och TV1000.
Denna märkliga berättelse som säkert inte har nått sitt slut än pekar på många problem som finns i Bulgarien. Främst pekar det på många romers eländiga situation. Men det visar också hur samhället gett upp när det gäller romer och låter de hålla sig för sig själva även när de uppenbart bryter mot lagen. Bulgariens motsvarighet till socialtjänsten för en hopplös kamp mot vanvård och kriminalitet bland romska barn. Dessa barn tas ofta ur skolan av föräldrarna då de inte ser någon mening med en utbildning. De ska helst hjälpa föräldrarna och annan släkt med försörjningen. Kvinnor gifts ofta bort som minderåriga. Hur situationen ska bli bättre är det inte riktig någon som vet. Det finns nog alla anledning till att återkomma i ämnet då det är komplext samtidigt som det är så viktigt att Bulgarien (och EU) hittar en fungerande lösning för att förändra romerna situation. Som debatten förs nu kan man mest bli förtvivlad.
Edit 2009-11-03
Nu har nyheten nått Aftonbladet och Expressen, förmodligen via brittiska News of the World. Fast flickan är omdöpt till Kordeza, ett tydligt tecken på att alla artiklar utanför Bulgarien har sitt ursprung från samma källa där namnet blivit fel.
Enligt BB i Sliven så har hittills i år 177 barn fötts av minderåriga mödrar. Alla mödrar har romsk etnicitet. Fram till denna händelse så var den yngsta baranföderskan 12 år i Sliven. Det sägs också vidare att antalet barn som föds av minderåriga mödrar minskar. Problemet är dock inte bara att förstagångsföderskorna ofta är väldigt unga bland romer. Det är nämligen inte heller ovanligt att minderåriga mödrar får såväl sitt andra som tredje barn innan de blir myndiga. Myndighetsåldern är 18 år i Bulgarien. "Byxmyndig" blir man vid 14 års ålder, ett år tidigare än i Sverige.
För den som vill läsa lite mer om familjelagstiftning i Bulgarien så har jag lite kort nämnt det här.
* Nadezjda är Slivens mest eländiga stadsdel där de allra flesta är romer. Enligt lokala organisationer så har t.ex. av 20 000 invånare endast ett tjugutal en gymnasieutbildning. Många, om inte de flesta, vuxna är analfabeter i mer eller mindre utsträckning.
** Enligt Sofia Echo så var händelseutvecklingen något annorlunda där bröllopet förhindrades genom att polisen tillkallades till sjukhuset.
Följande har hänt. Den elvaåriga barnaföderskan, Korteza, uppsökte sjukhuset efter att ha fått magsmärtor. Efter bara en timma på sjukhuset i Sliven födde hon dottern Violeta. Knappt hade förvåningen hos sjukhuspersonalen över den unga nyblivna modern lagt sig när Korteza prompt förklarade att hon måste lämna sjukhuset eftersom hon skulle gifta sig. Förlossningen hade skett på torsdagskvällen och redan nästa dag, på fredagskvällen, skulle bröllopet ske. Korteza och hennes 19-årige pojkvän skulle i stadsdelen Nadezjda* gifta sig enligt romsk ritual och tradition var det tänkt.
Bilden ovan är från bröllopsfesten. Självklart serveras alkohol till brudparet eftersom de inte anses vara barn längre. Detta är ett brott även i Bulgarien.
Sjukhuset sade att de inte kunde släppa en kvinna som fött förrän först ett dygn efter födseln. Dessutom kunde inte Korteza som minderårig inte själv fatta ett sådant beslut då hennes föräldrar och tillika vårdnadshavare var i Spanien. Hennes blivande svärmor förde då ett sådant liv på sjukhuset att man till slut gick med på att släppa Korteza för en och en halv timme så att hon kunde gifta sig. Efter vigseln återkom Korteza till sjukhuset i bröllopsklänning och sjukhuset bestämde då att låsa avdelningen samt sätta henne under bevakning för att hon inte skulle kunna avvika igen. Maken kommer att åtalas för sex med minderårig**. Vad som kommer att hända sedan återstår att se, förhoppningsvis kommer media att följa upp detta.
Darik Radio har grävt lite mer i detta och fått fram nya uppgifter. Det visar sig att Kortezas mor inte alls varit i Spanien. Hon har ljugit för de sociala myndigheterna för att undanta sig från allt ansvar. Det visar sig att Kortezas mor, Rajna, och far, Mihail, har samtyckt till vigseln - bara det i sig ett brott.
Polisen har redan börjat utredningen om brott och hört parterna. Barnets mormor, Rajna, har lämnat in en ansökan om att vara vårdnadshavare för barnet. Hon säger att hon av en tillfällighet kom hem från Spanien nyligen, efter att barnet fötts och bröllopet arrangerats. Myndigheterna tror dock inte på detta, utan ser det som ett försök att undkomma ansvaret för historien.
De inblandade har förklarat för myndigheterna att deras tradition kräver att bruden är oskuld. De säger vidare att Korteza blev gravid i samband med ”defloreringen”. Hon kommer att fylla 12 år den 14 december.
Min kommentar är att om talet med deflorering stämmer så var det ju redan planerat att giftermål skulle ske sedan länge. Möjligen är det en efterhandskonstruktion för att ge sken av att traditionerna har följts och att familjens heder är intakt. Å andra sidan så innebär logiken att bruden måsta vara oskuld att det hela faktiskt varit planerat eftersom ju yngre, ju troligare att kvinnan är oskuld. Dessutom så är en oskuld värd så mycket mer på brudmarknaderna. Hemgiften, eller vad man ska kalla det, kan vara mycket hög för oskulder, särskilt om de anses mycket vackra.
Den nyfödda babyn Violeta
Händelsen var naturligtvis ett givet inslag i de flesta tevemedias nyheter. Här är ett klipp från Nova Televizija. Det är på bulgariska men bilderna går att förstå. Det framgår att det inte var så gulligt som vår kvällsmedia vill framställa det hela. Tyvärr ligger klippet inte på Youtube, utan på Vbox7 som har servrar segare än sirap. Nova Televizija ägs faktiskt av det svenska Modern Times Group som bl.a. äger TV3, ZTV och TV1000.
Denna märkliga berättelse som säkert inte har nått sitt slut än pekar på många problem som finns i Bulgarien. Främst pekar det på många romers eländiga situation. Men det visar också hur samhället gett upp när det gäller romer och låter de hålla sig för sig själva även när de uppenbart bryter mot lagen. Bulgariens motsvarighet till socialtjänsten för en hopplös kamp mot vanvård och kriminalitet bland romska barn. Dessa barn tas ofta ur skolan av föräldrarna då de inte ser någon mening med en utbildning. De ska helst hjälpa föräldrarna och annan släkt med försörjningen. Kvinnor gifts ofta bort som minderåriga. Hur situationen ska bli bättre är det inte riktig någon som vet. Det finns nog alla anledning till att återkomma i ämnet då det är komplext samtidigt som det är så viktigt att Bulgarien (och EU) hittar en fungerande lösning för att förändra romerna situation. Som debatten förs nu kan man mest bli förtvivlad.
Edit 2009-11-03
Nu har nyheten nått Aftonbladet och Expressen, förmodligen via brittiska News of the World. Fast flickan är omdöpt till Kordeza, ett tydligt tecken på att alla artiklar utanför Bulgarien har sitt ursprung från samma källa där namnet blivit fel.
Enligt BB i Sliven så har hittills i år 177 barn fötts av minderåriga mödrar. Alla mödrar har romsk etnicitet. Fram till denna händelse så var den yngsta baranföderskan 12 år i Sliven. Det sägs också vidare att antalet barn som föds av minderåriga mödrar minskar. Problemet är dock inte bara att förstagångsföderskorna ofta är väldigt unga bland romer. Det är nämligen inte heller ovanligt att minderåriga mödrar får såväl sitt andra som tredje barn innan de blir myndiga. Myndighetsåldern är 18 år i Bulgarien. "Byxmyndig" blir man vid 14 års ålder, ett år tidigare än i Sverige.
För den som vill läsa lite mer om familjelagstiftning i Bulgarien så har jag lite kort nämnt det här.
* Nadezjda är Slivens mest eländiga stadsdel där de allra flesta är romer. Enligt lokala organisationer så har t.ex. av 20 000 invånare endast ett tjugutal en gymnasieutbildning. Många, om inte de flesta, vuxna är analfabeter i mer eller mindre utsträckning.
** Enligt Sofia Echo så var händelseutvecklingen något annorlunda där bröllopet förhindrades genom att polisen tillkallades till sjukhuset.
fredag 23 oktober 2009
Lite intryck
Som vanligt blir en resa till Bulgarien full av intryck. Eftersom jag förstår språket och kulturen så blir förstås intrycken annorlunda än de en turist får sig till måls. Som vanligt slår kontrasterna mellan framväxten av ett modernt samhälle som vårt svenska och den kvarvarande misären som härskar här och var i samhället. Å ena sidan så kan man tillbringa en kväll i Varna Mall bland alla kända modebutiker man känner till samt där ett modernt nöjesutbud finns som jag bara kan drömma om i Uppsala; å andra sidan så passerar jag på vägen hem det så kallade zigenarkvarteret med dess misär samt ser uteliggarna kring soptunnorna där jag bor.
Nyheterna rapporterar om att polisen står maktlös inför de kidnappningar som sker samtidigt som rapporter kommer på rad om hur det nya styret avslöjar den ena korruptionsskandalen efter den andra. En elvaåring har fött barn idag; den yngsta hittils i Bulgarien sägs det. Det är dock inte ovanligt med unga förstföderskor i Bulgarien där många romska kvinnor föder barn i tidiga tonåren annars. Detta är i stark kontrast till de mycket låga nativitetssiffror som Bulgarien har annars för befolkningen generellt.
Som vanligt oroas man över kriget på vägarna där 1000-talet omkommer om året. Nyligen avslöjades det att upp till 15 000 körkort om året utfärdas mot en muta på 1500 kronor. Detta lär ju knappast förbättra den svarta statistiken i trafiken. Det återstår att se vad makthavarna kommer att göra.
Cirka 200 000 bulgarer har förlorat jobbet i år vilket är oroväckande. Trots detta är arbetslösheten på en nivå lägre än genomsnittet i EU. Man tror att den kommer att vara kring 8 % vid årets slut. Många bedömare tror också att kulmen på krisen kommer nu under vintermånaderna. Sedan får man hoppas att det går mot ljusare tider.
Annars så är livet gott här.
Nyheterna rapporterar om att polisen står maktlös inför de kidnappningar som sker samtidigt som rapporter kommer på rad om hur det nya styret avslöjar den ena korruptionsskandalen efter den andra. En elvaåring har fött barn idag; den yngsta hittils i Bulgarien sägs det. Det är dock inte ovanligt med unga förstföderskor i Bulgarien där många romska kvinnor föder barn i tidiga tonåren annars. Detta är i stark kontrast till de mycket låga nativitetssiffror som Bulgarien har annars för befolkningen generellt.
Som vanligt oroas man över kriget på vägarna där 1000-talet omkommer om året. Nyligen avslöjades det att upp till 15 000 körkort om året utfärdas mot en muta på 1500 kronor. Detta lär ju knappast förbättra den svarta statistiken i trafiken. Det återstår att se vad makthavarna kommer att göra.
Cirka 200 000 bulgarer har förlorat jobbet i år vilket är oroväckande. Trots detta är arbetslösheten på en nivå lägre än genomsnittet i EU. Man tror att den kommer att vara kring 8 % vid årets slut. Många bedömare tror också att kulmen på krisen kommer nu under vintermånaderna. Sedan får man hoppas att det går mot ljusare tider.
Annars så är livet gott här.
torsdag 22 oktober 2009
I Varna
Säsongen går mott sitt slut i vid Svartahavskusten. Jag tog därför tillfället att ta den sista möjligheten att flyga billigt till Varna med Norwegian från Oslo för den här säsongen. Egentligen så föredrar jag hösten framför sommaren när jag vill tillbringa en vecka eller två i Bulgarien. Fördelarna är flera: biljetterna är billigare, trängseln är mindre samt temperaturen är behagligare.
Såhär i slutet av oktober är vädret ungefär som i början på juni i Sverige; ja i Uppsala varje fall. Temperaturen håller sig kring 18-20 grader dagtid, lite mer om solen skiner. Det är knappast läge för bad då temperaturen i havsvattnet håller sig kring 12 grader även om det finns en och annan tapper badare Men stränderna är knappast öde för det; nu finns det plats för såväl fotboll som beachvolleyboll på stranden, och när solen skiner så är den fortfarande tillräckligt stark för att motivera solbad. Restaurangerna på strandpromenaden här i Varna har öppet och det är underbart skönt att sitta med ett välkylt vitt vin och färska, tillagade musslor och titta över folklivet på stranden och havet.
Det har regnat en del de senaste dagarna men det kräver bara ett paraply, inga mer kläder. Nu har dock det soliga vädret återkommit. Dagtid går det alldeles utmärkt att sitta på uteserveringarna och ta sig en öl och titta på folklivet. Även om de flesta turister åkt hem så är det knappast folktomt. Varna är trots allt en storstad där folk är vana att tillbringa kvällen ute på gågatan och barerna.
Fördelen nu är att det alltid finns plats var man än vill sitta även om det knappast är folktomt på barer och restauranger. Hösten är alltid mildare än våren då havet ger värme långt in i december. Vintrarna är milda i Varna även om det inte är ovanligt med snö. Snön som kommer ligger sällan kvar mer än några dagar. Dock så brukar det vara en rå, fuktig kyla framemot januari och februari varför jag knappast vill rekommendera Varna dessa månader. Eftersom havet är kallt så brukar även våren vara kall. Fast de dagar det finns sol så kan temperaturen krypa upp till svensk försommar redan i mars.
Så, för den som inte är soldyrkare eller partydjur så kan jag starkt rekommendera en tripp till Bulgarien på hösten.
Såhär i slutet av oktober är vädret ungefär som i början på juni i Sverige; ja i Uppsala varje fall. Temperaturen håller sig kring 18-20 grader dagtid, lite mer om solen skiner. Det är knappast läge för bad då temperaturen i havsvattnet håller sig kring 12 grader även om det finns en och annan tapper badare Men stränderna är knappast öde för det; nu finns det plats för såväl fotboll som beachvolleyboll på stranden, och när solen skiner så är den fortfarande tillräckligt stark för att motivera solbad. Restaurangerna på strandpromenaden här i Varna har öppet och det är underbart skönt att sitta med ett välkylt vitt vin och färska, tillagade musslor och titta över folklivet på stranden och havet.
Det har regnat en del de senaste dagarna men det kräver bara ett paraply, inga mer kläder. Nu har dock det soliga vädret återkommit. Dagtid går det alldeles utmärkt att sitta på uteserveringarna och ta sig en öl och titta på folklivet. Även om de flesta turister åkt hem så är det knappast folktomt. Varna är trots allt en storstad där folk är vana att tillbringa kvällen ute på gågatan och barerna.
Fördelen nu är att det alltid finns plats var man än vill sitta även om det knappast är folktomt på barer och restauranger. Hösten är alltid mildare än våren då havet ger värme långt in i december. Vintrarna är milda i Varna även om det inte är ovanligt med snö. Snön som kommer ligger sällan kvar mer än några dagar. Dock så brukar det vara en rå, fuktig kyla framemot januari och februari varför jag knappast vill rekommendera Varna dessa månader. Eftersom havet är kallt så brukar även våren vara kall. Fast de dagar det finns sol så kan temperaturen krypa upp till svensk försommar redan i mars.
Så, för den som inte är soldyrkare eller partydjur så kan jag starkt rekommendera en tripp till Bulgarien på hösten.
måndag 12 oktober 2009
Nobrainer 2
Den holländska antipiratorganisationen BREIN som jag skrivit om tidigare har varit igång igen. BREIN har av allt av döma varit så angelägna att nå resultat att de förfalskat dokument. Måltavla är förstås The Pirate Bay. Det verkar vara antipiratlobbyns signum att driva rättsväsendet framför sig med högst tveksamma metoder.
I fallet Bulgarien försökte BREIN få den bulgariska polisen att agera mot torrentsajter, uppenbarligen med baktanken att polisen där plockar fram batongen först och kollar i lagboken sen.
Man kan ha många åsikter om vad som är rätt och fel med fildelning, men det bekymrar mig mycket att integritet och yttrandefrihet tycks bli någon slags "collateral damage" på vägen till det perfekta upphovsrättsupprätthållande samhället (ja, ni förstår vad jag menar). Att lagstiftningen och maktutövandet tar stor hänsyn till mäktiga intressen är ju ett problem som Bulgarien dras med. Låt det inte bli ett av EU påbjudet påbud också.
I fallet Bulgarien försökte BREIN få den bulgariska polisen att agera mot torrentsajter, uppenbarligen med baktanken att polisen där plockar fram batongen först och kollar i lagboken sen.
Man kan ha många åsikter om vad som är rätt och fel med fildelning, men det bekymrar mig mycket att integritet och yttrandefrihet tycks bli någon slags "collateral damage" på vägen till det perfekta upphovsrättsupprätthållande samhället (ja, ni förstår vad jag menar). Att lagstiftningen och maktutövandet tar stor hänsyn till mäktiga intressen är ju ett problem som Bulgarien dras med. Låt det inte bli ett av EU påbjudet påbud också.
lördag 10 oktober 2009
Spionerna lever!
Årets nobelpristagare i litteratur aktualiserar åter Östeuropas moderna historia. Herta Müller har många gånger skrivit om hur Rumäniens säkerhetstjänst Securitate har förföljt henne. Efter kommunismens slut 1989 försvann inte Securitate, utan bytte bara namn. Dessutom fortsatte säkerhetstjänsten att ha henne under uppsikt trots att Rumänien blivit demokratiskt. Hon utsattes också för en förtalskampanj i Tyskland av exilrumänerna lojala med den gamla tidens makthavare.
För en beskrivning av kommunistdiktaturens förtryck föreslår jag en läsning av ett utdrag ur hennes bok Atemschaukel (under översättning till svenska just nu) som finns på signandsight.com. Vår bild av diktaturer och förtryck är ofta en bild av våld och svarta bilar som smyger efter en. I själva verket var förtrycket ofta mer subtilt men ändå mycket effektivt vilket hennes text visar.
Situationen var likadan i Bulgarien. Säkerhetstjänsten var inte lika omfattande som i Rumänien eller Östtyskland men kommunistpartiet försökte lik väl kontrollera alla aspekter i bulgarernas liv. Likt Rumänien bytte säkerhetstjänsten bara namn 1990 men för övrigt var verksamheten intakt även om syftet ändrades. Framväxten av en maffialik grå och svart ekonomi brukar tillskrivas den före detta säkerhetstjänsten, som dessutom inte verkar vara så före detta. Att personer med en tidigare karriär inom säkerhetstjänsten numera sitter på många viktiga poster i landet är ingen hemlighet.
Likt Rumänien så är de allra flesta inom Bulgariens kulturella elit genuint ointresserade över att säkerhetstjänstens arkiv öppnas. Förklaringen är förstås att många inom denna elit fram till 1990 var kommunistregimens lojala och trogna tjänare, eller åtminstone ställde upp på de av partiet påbjudna villkoren i utbyte mot status och offentligt betald lön. Dissidenter förekom knappt. Att komma ut som integritetsbefriad opportunist är ju knappast någonting som lockar och mycket riktigt så har den så kallade dossiekommissionen motarbetats sedan den sattes upp i Bulgarien.
Däremot har ingen förföljelse av oliktänkande likt Herta Müller förekommit i utlandet eftersom det knappt fanns några bulgariska dissidenter och oliktänkanden. Undantaget är dock BBC-journalisten Georgi Markov som mördades spektakulärt med ett paraply i London 1978.
Denna kommission har dock avslöjat en mängd före detta agenter/informatörer som nu arbetar som politiker, journalister m.m. Till och med nuvarande presidenten Georgi Părvanov visade sig ha en dossié från säkerhetstjänsten där han hade täcknamnet Gotse.
Dessa före detta lojala kommunister sitter nu och tar del av EU:s och Natos mest känsliga information. Skillnaden mot tidigare är att de inte är lojala till den kommunistiska diktaturen, utan till sig själva och de ekonomiska, och ofta, kriminella intressen de tjänar. Därför ligger denna fråga även i vårt intresse.
För en beskrivning av kommunistdiktaturens förtryck föreslår jag en läsning av ett utdrag ur hennes bok Atemschaukel (under översättning till svenska just nu) som finns på signandsight.com. Vår bild av diktaturer och förtryck är ofta en bild av våld och svarta bilar som smyger efter en. I själva verket var förtrycket ofta mer subtilt men ändå mycket effektivt vilket hennes text visar.
Situationen var likadan i Bulgarien. Säkerhetstjänsten var inte lika omfattande som i Rumänien eller Östtyskland men kommunistpartiet försökte lik väl kontrollera alla aspekter i bulgarernas liv. Likt Rumänien bytte säkerhetstjänsten bara namn 1990 men för övrigt var verksamheten intakt även om syftet ändrades. Framväxten av en maffialik grå och svart ekonomi brukar tillskrivas den före detta säkerhetstjänsten, som dessutom inte verkar vara så före detta. Att personer med en tidigare karriär inom säkerhetstjänsten numera sitter på många viktiga poster i landet är ingen hemlighet.
Likt Rumänien så är de allra flesta inom Bulgariens kulturella elit genuint ointresserade över att säkerhetstjänstens arkiv öppnas. Förklaringen är förstås att många inom denna elit fram till 1990 var kommunistregimens lojala och trogna tjänare, eller åtminstone ställde upp på de av partiet påbjudna villkoren i utbyte mot status och offentligt betald lön. Dissidenter förekom knappt. Att komma ut som integritetsbefriad opportunist är ju knappast någonting som lockar och mycket riktigt så har den så kallade dossiekommissionen motarbetats sedan den sattes upp i Bulgarien.
Däremot har ingen förföljelse av oliktänkande likt Herta Müller förekommit i utlandet eftersom det knappt fanns några bulgariska dissidenter och oliktänkanden. Undantaget är dock BBC-journalisten Georgi Markov som mördades spektakulärt med ett paraply i London 1978.
Denna kommission har dock avslöjat en mängd före detta agenter/informatörer som nu arbetar som politiker, journalister m.m. Till och med nuvarande presidenten Georgi Părvanov visade sig ha en dossié från säkerhetstjänsten där han hade täcknamnet Gotse.
Dessa före detta lojala kommunister sitter nu och tar del av EU:s och Natos mest känsliga information. Skillnaden mot tidigare är att de inte är lojala till den kommunistiska diktaturen, utan till sig själva och de ekonomiska, och ofta, kriminella intressen de tjänar. Därför ligger denna fråga även i vårt intresse.
Cerny inte välkommen
En del minns kanske historien med tjeckiske konstnären David Cerny som i Prag hade avbildat Bulgarien som en huktoalett. Detta med anledning av det tjeckiska ordförandeskapet i EU vid det tillfället. Den här helgen hade han blivit inbjuden till Plovdiv i Bulgarien för att ställa ut det svarta skynket som man hade täckt hans avbildning av Bulgarien med. Denna övertäckning skedde efter upprörda bulgariska protester.
I det nationalistiskt känsliga Bulgarien flög därför en del personer i taket. Partiet Ataka gick ut och uppmanade Plovdivs innevånare att protestera samt att Plovdivs borgmästare måste vägra den tjeckiske konstnären tillträde till staden. Borgmästaren, Slavtjo Atanasov, var med på noterna och sade att Cerny inte var välkommen till Plovdiv. Det gick så långt att han sade att poliser skulle stationeras ut vid galleriet för att handgripligen se till att Cerny inte kunde få tillträde till utställningen.
Borgmästarens reaktion berodde nog mindre på Atakas uppmaning som det faktum att han hör till det nationalistiska partiet VMRO (Вътрешна македонска революционна организация Vătresjna Makedonska Revoljutsionna Organizatsija Den inre makedonska revolutionära organisationen). Det är ett litet nationalistisk parti som normalt får maximalt någon procent av rösterna i parlamentsvalen. Däremot är det starkt i vissa kommuner. Deras nationalism är nostalgiskt tillbakablickande till skillnad mot t.ex. Ataka som är ett mer modernt nationalistiskt parti i den franska Nationella Frontens anda. Gemensamt har de dock den konspiratoriska synen på utlandet och åsikten att minoriteter inte hör hemma i Bulgarien.
Det hysteriska tonläget fick premiärminister Borisov att bjuda Cerny till Sofia. Man kan dock förmoda att det mer var rädslan för internationell bad-will än värnandet om yttrandefriheten som fick honom att göra detta. Det bulgariska konstnärsförbundet gick också ut till Cernys försvar.
Nu har Cerny meddelat att han inte tänker komma till Bulgarien eftersom han känner sig kränkt och oönskad av vad som sagts i Plovdiv.
Händelserna här pekar ännu en gång at Bulgarien har svårt att kasta av sig sitt förflutna och blicka framåt. De nationella och nationalistiska frågorna hänger kvar. Det finns en tendens till att kritik ofta uppfattas eller tolkas som antibulgarisk. Kommunisttidens syn att de som inte är med oss, är emot oss lever kvar även om frågorna är andra. Premiärminister Bojko Borisov sitter i en sits där han måste återupprätta omvärldens förtroende samtidigt som han behöver hålla sig någorlunda väl med en nationalistisk diskurs på hemmaplan. Den senaste tidens händelser med nationalistiska förtecken visar att Borisovs fiender ser nationalismen som ett sätt att komma åt honom och hans parti.
I det nationalistiskt känsliga Bulgarien flög därför en del personer i taket. Partiet Ataka gick ut och uppmanade Plovdivs innevånare att protestera samt att Plovdivs borgmästare måste vägra den tjeckiske konstnären tillträde till staden. Borgmästaren, Slavtjo Atanasov, var med på noterna och sade att Cerny inte var välkommen till Plovdiv. Det gick så långt att han sade att poliser skulle stationeras ut vid galleriet för att handgripligen se till att Cerny inte kunde få tillträde till utställningen.
Borgmästarens reaktion berodde nog mindre på Atakas uppmaning som det faktum att han hör till det nationalistiska partiet VMRO (Вътрешна македонска революционна организация Vătresjna Makedonska Revoljutsionna Organizatsija Den inre makedonska revolutionära organisationen). Det är ett litet nationalistisk parti som normalt får maximalt någon procent av rösterna i parlamentsvalen. Däremot är det starkt i vissa kommuner. Deras nationalism är nostalgiskt tillbakablickande till skillnad mot t.ex. Ataka som är ett mer modernt nationalistiskt parti i den franska Nationella Frontens anda. Gemensamt har de dock den konspiratoriska synen på utlandet och åsikten att minoriteter inte hör hemma i Bulgarien.
Det hysteriska tonläget fick premiärminister Borisov att bjuda Cerny till Sofia. Man kan dock förmoda att det mer var rädslan för internationell bad-will än värnandet om yttrandefriheten som fick honom att göra detta. Det bulgariska konstnärsförbundet gick också ut till Cernys försvar.
Nu har Cerny meddelat att han inte tänker komma till Bulgarien eftersom han känner sig kränkt och oönskad av vad som sagts i Plovdiv.
Händelserna här pekar ännu en gång at Bulgarien har svårt att kasta av sig sitt förflutna och blicka framåt. De nationella och nationalistiska frågorna hänger kvar. Det finns en tendens till att kritik ofta uppfattas eller tolkas som antibulgarisk. Kommunisttidens syn att de som inte är med oss, är emot oss lever kvar även om frågorna är andra. Premiärminister Bojko Borisov sitter i en sits där han måste återupprätta omvärldens förtroende samtidigt som han behöver hålla sig någorlunda väl med en nationalistisk diskurs på hemmaplan. Den senaste tidens händelser med nationalistiska förtecken visar att Borisovs fiender ser nationalismen som ett sätt att komma åt honom och hans parti.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
