Mambos i Bulgarien

Tidningen Hem & Hyra publicerade häromdagen intressant statistik över när man flyttar hemifrån i ett antal europeiska länder. Ur tabellen som finns där kan man utläsa att svenska män och kvinnor flyttar hemifrån tidigast av alla. Det framgår också att bulgarer, framför allt bulgariska män, väntar väldigt länge med att flytta hemifrån.

Omarbetad tabell från Hem & Hyra 

En svensk kvinna flyttar hemifrån vid i snitt 20,7 års ålder, medan en man väntar ett knappt år och är 21,6 år gammal när han flyttar ur pojkrummet. Deras bulgariska motsvarigheter väntar dock betydligt och en bulgarisk kvinna i snitt är 27,7 år gammal när hon lämnar föräldrahemmet. Den bulgariske mannen har dock extra svårt att säga adjö till mammas mat och tvättning och är hela 31,5 år i snitt.

Den intressanta fråga är varför det är så. Artikeln säger att det främst är ekonomiska skäl varför så många väntar med att klippa banden till föräldrarna. Dessutom så uppger även var fjärde bulgar att bekvämlighet ligger bakom mamboskapet.

Och visst är det så, men jag vill spekulera lite till. Att det är ekonomiska skäl är ju väldigt uppenbart. Det som skiljer Sverige från Bulgarien är att en normal lön på första jobbet räcker till hyra, mat, lite kläder och en del nöjen. Det är inte särskilt fett, men det räcker. I Bulgarien räcker en normal lön inte till ett självständigt liv. Redan hyran äter upp minst halva lönen och inga bostadsbidrag finns. Det som är över räcker knappt till mat och kläder och nöjen kan du glömma.

Eftersom lönen är låg, typiskt kring 2500 till 3500 kronor, så är det svårt att låna till boende. Dessutom har Bulgarien förmodligen Europas otryggaste arbetsmarknad varför det är ytterligare skäl till att inte låna. Det normala i Bulgarien är att man sparar ihop till bostaden vilket gör att det tar lång tid.

Sedan finns ju omständigheten att som ung (precis som i Sverige kan det innebära upp till trettioårsåldern) vill man leva ett aktivt liv. Att regelbundet besöka kaféer och barer hör livet till. Många röker dessutom vilket blivit ganska dyrt på sistone i Bulgarien. Shopping är ju precis som här ett favoritnöje bland främst kvinnor, men männen kompenserar det med ett stort intresse för tekniska prylar och bilar. Allt detta skulle ju i praktiken vara omöjligt om man inte bodde hemma och slapp betala för boende och mat. Då kan du ju lägga hela lönen på nöjen och konsumtion. Skulle du förlora jobbet är det ingen katastrof. Du bor ju redan gratis och föräldrarna servar dig med mat och lite fickpengar.

Man ser också ett samband mellan när folk skaffar barn, gifter sig och när man flyttar hemifrån. I Bulgarien är giftasåldern i snitt 29 år för män och 26 för kvinnor. För många innebär giftermålet också att man får sitt första egna boende och egen ekonomi. Detta samband finns inte alls i Sverige där vi gifter oss i snitt när vi är en bit över 30 och har levt ”egna” liv i ett decennium. En komplikation är dock att vi i Sverige ofta lever länge som sambos innan vi gifter oss, en trend som i och för sig börjar bli tydlig i Bulgarien också.

Den genomsnittliga ålder för när första barnet föds är i Bulgarien 25,4 år (2008). Många unga lever tillsammans i samboskap, men att när barnet föds så gifter man sig. Så man lever både ”modernt” med samboskap och traditionellt med barn och bröllop i Bulgarien. Som jämförelse så är en kvinna i snitt 27,9 år i Sverige när första barnet föds.

Så lite sammanfattningsvis så kan jag säga att i Bulgarien har familjebildning väldigt mycket att göra med när man flyttar hemifrån, medan det i Sverige inte tycks finnas ett sådant samband. Faktorer bakom detta är både ekonomiska omständigheter och tradition.

Jag skulle dock kunna gräva mer i detta då bilden ovan är ganska förenklad. När det gäller Bulgarien så finns det många faktorer som ställer till det så att säga när man vill försöka läsa ut saker ur officiell statistik. Det första är förstås att man i Bulgarien inte har lika bra statistik som i Sverige där det nästan blivit en religion. Det andra är att bilden är väldigt splittrad varför all statistik som rör hur folk lever och bor bara ger en ganska grov, översiktlig bild. Man kan ju t.ex. konstatera att bilden för hur man lever och bor skiljer sig ganska mycket beroende på om du är en etnisk bulgar, bulgarienturk eller rom. Dessutom lever man i Bulgarien fortfarande i förändringens tider. Men det får kanske bli i ett annat inlägg.

Billig bensin

Bensinen har stigit mycket i pris i Bulgarien den sista tiden. Fram till nyår låg priset på en liter bensin på drygt 2 leva (9 kronor). Men liksom i Sverige har det stigit betydligt den sista tiden och är nu kring 2,40 leva. Bilförarna i Bulgarien klagar förstås men trots allt har man fortfarande EU:s billigaste bensin. Via Europakommissionens marknadsbevakning hittade jag följande (man använder pris i Euro för 1000 liter bensin alt. diesel).

I denna lista är Bulgarien stabilt i botten vilket för en gångs skulle är något positivt. Man må ha EU:s sämsta vägar men man har å andra sidan billig bensin. Man kan också notera att allt eftersom kronan stärks så klättar de svensk bensinpriserna mot toppen. Trots att de svenska bensinpriserna känns smärtsamt höga så är det ändå bland de billigaste i Västeuropa. Det är valutaeffekter som gör att Sverige hamnar över EU-medlet för bensinpriser.

Den bulgariske slaktaren

Titeln på detta inlägg låter som en roman av brutalare slag men tyvärr kommer den som är sugen på lite underhållningsvåld att bli besviken. Även dagens ämne har (dessvärre) med politik att göra.

Vi har tidigare hört om den polske rörmokaren som har flyttat västerut och hotar franska och brittiska kollegor med arbetslöshet då deras polska kollegor nöjer sig med lägre ersättning. Nu har rörmokaren fått sällskap med den bulgariske slaktaren som också flyttat västerut, till Tyskland närmare bestämt.

En artikel i den franska affärstidningen Les Echos med titeln Paris-Berlin : le porc de la discorde (Paris-Berlin: osämjans fläsk*) berättar att franska industriledare och bönder har klagat till Bryssel över att Tyskland exporterat billigt fläskkött till Frankrike. Tyskland kan ha lägre priser eftersom de utnyttjar invandrad billig arbetskraft från Öst. Dessa invandrare från EU:s östra delar är beredda att arbeta för mindre än hälften av vad deras franska kollegor får i lön.

Den tyska fläskindustrin har lyckats växt med 23 % medan den franska krympt med 1 % det senaste årtiondet. I Frankrike är man nu oroliga att även danska och nederländska bönder ska låta slakta sina grisar billigt i Tyskland (och exportera till Frankrike får man förmoda).

I Frankrike kallar man detta för en "social dumpning" medan tyska företrädare säger att så inte är fallet. Det är bara svårt att hitta tyskar som är beredda att göra detta jobb varför Tyskland fått vända sig österut för att hitta villiga (och billiga). Fransmännen har hur som helst klagat i Bryssel och vi får väl se hur det går.

Detta kan tyckas mest som ännu en historia om missnöjda franska bönder (Finns det andra?). Men detta är ännu ett exempel på det missnöje som finns i Frankrike över EU:s utvidgning österut. Man tycker att "östländerna" har vunnit mycket mer på detta än de gamla EU-länderna. Min och även en andras åsikt är den franska regeringen måste förhålla sig till detta varför man så gärna vill markera mot t.ex. Bulgariens medlemskap i Schengensamarbetet. Mot unionens svagaste medlemmar kan man ju låta populismen tala.

För övrigt har vi i Sverige också problem med våra svin. Men vårt problem tycks inte vara billig arbetskraft i Tyskland, utan att våra omfattande regler kring djurskydd gör vårt kött dyrare än våra konkurrentländer. Det svenska receptet mot denna orättvisa känns väl inte heller helt "opopulistisk": ursprungsmärkning.

---

* Titeln är en liten ordvits där Les Echos använder myten där den grekiska gudinnan Eris, som också brukar kallas osämjans gudinna, lovar bort ett äpple med inskriptionen "till den vackraste". Detta skapar naturligtvis en osämja bland ett antal gudinnor, men att Paris av Troja istället ger äpplet till den sköna Helena. I Frankrike är det nu inte äpplen som skapar osämja, utan tyskt fläsk. I Sverige brukar vi dock lite mer försynt tala om tvistefrö.

Ekonomisk utveckling i bild

Med Google Labs kan man ha mycket kul om man är lite intresserad av statistik. Med Google Labs kan man göra sin egen Hans Rosling-inspirerade presentation. Animationen nedan visar hur BNP per capita och livslängd förhåller sig till varandra. Även om sambandet inte är helt hundraprocentigt så visar den ändå att ett långt (och får man förmoda hälsosamt) liv är beroende av vilken ekonomi man lever med. Det visar att tillväxt inte bara är en fråga om att få råd med plattteve, utan att det bokstavligt talat gäller livet. Hälsa kostar helt enkelt.

Jag jämför här inte bara Sverige med Bulgarien utan också följande länder:
USA, den största ekonomin,
Kina som har växt mycket de senaste decennierna och på allas läppar när ekonomisk utveckling diskuteras,
Japan, som under en lång tid har haft ett högt BNP per capita och känt för sin långa livslängd,
Frankrike för att ta ett EU-land från Väst,
Estland, för att ta ett land från Öst.

Man ser att såväl Estland som Bulgarien vid tiden för kommunismens fall hade ett lågt BNP per capita och en låg livslängd. Sedan ser man att de svåra åren under den första hälften av 90-talet hur livslängden till och med går lite tillbaka för dessa länder. Sedan för drygt 10 år sedan så ser man hur såväl ekonomin som livslängden påtagligt förbättras i Bulgarien och Estland. Det intressanta är sedan att Estland drar ifrån Bulgarien för att jaga de mest utvecklade länderna i västvärlden. Bulgarien har också en positiv utveckling under samma period men tycks inte ändå inte minska avståndet till toppen. Tillväxten är inte hög nog. Premiärminister Borisov ska nog inte bara studera hur man gör i gamla "Väst", utan också hur vissa gör i gamla Öst".



För en tydligare bild samt möjlighet att själv laborera klicka här.

Hur dyrt är Bulgarien?

Tja, hur dyrt är Bulgarien? Det frågar sig Svd. Svaret man får är att Bulgarien tillhör Europas billigaste semesterländer. Enligt valutaväxlingskontoret X-changes så kallade semesterindex där Sveriges index är 100, ligger prisnivån i Bulgarien på 50.

Sedan informerar man att de mest kända [sol- och badplatserna] är Sunny Beach och Golden Sands. Båda är väloljade turistorter som inte vinner några priser för sin charm. Det är bara att hålla med.

Schengenmobbning

Detta blir ett långt inlägg, så nu är ni varnade.

Jag länge tänkt skriva något om Bulgariens kommande inträde i Schengensamarbetet, men tyckt att det kanske legat lite långt bort från vad som kan intressera de som hamnar här på bloggen. Men en debattartikel i Svd den 12 februari 2011 signerad Carl B Hamilton och Johan Pehrson, bägge hemmahörande i Folkpartiet, fick mig på andra tankar. Deras ståndpunkt är att Bulgarien och Rumänien ska hållas på avstånd från Schengensamarbetet en tid som en markering på att länderna inte gjort tillräckligt i kampen mot organiserad brottslighet och korruption.

Läsare av bloggen undrar nog varför jag har synpunkter då det inte är någon hemlighet att jag anser det finns stora problem med organiserad brottslighet och korruption i Bulgarien. Problemet ligger i hyckleriet från Hamiltons och Pehrsons sida vilket ger helt fel signaler till Bulgarien.

Hyckleriet ligger i att ställa upp andra krav för Bulgarien och Rumänien än vad som gällt övriga länder i Schengensamarbetet. Vilka krav som gäller för att ett land ska kunna antas som medlem i Schengensamarbetet finns i det avtal som kallas Schengen Acquis. Det är omfattande men inte någonstans ställs det upp krav liknande de som Hamiltons och Pehrson anför. Möjligen kan man anse att om en stat har problem med rättsväsendet kommer det också att påverka bekämpningen av den gränsöverskridande brottsligheten. Men gränsöverskridande brottslighet florerar i EU:s alla medlemsstater och hörn varför frågan inte är så enkel. Sverige har problem med gränsöverskridande brottslighet men ingen skulle ifrågasätta vårt medlemskap i Schengen, eller för den delen, se det som ett tecken på korruption i samhällets högre skikt.

Hyckleriet

Kom ihåg att maffians existens i Italien inte är ett problem för EU. Maffian i Italien kontrollerar ju ekonomiska intressen som får omfattningen på den bulgariska organiserade brottsligheten att verka blygsam. Även denna maffia (eller snarare maffior) är sammanvävd med politiken och rättsväsendet. Det är också den italienska maffian som dagligen smugglar narkotika, människor och varor (inklusive piratvaror) från bland annat Albanien och Grekland. I Bulgarien noterar man att ingen politiker i EU skriver debattartiklar om att Italien därför borde hållas på armslängd avstånd tills maffian är bekämpad. Däremot får romer från Rumänien som vistas i Italien en enorm uppmärksamhet. Hur kan det vara så?

Grekland struntar fullständigt i att införa VIS (Visa Information System). VIS är en databas med biometrisk information som ska användas av Schengenländerna för alla dem som söker visum till ett Schengenland. På så sätt kan man identifiera dem som ägnar sig åt viseringsshopping (dvs. att de som nekas av ett Schengenland att få en visering, istället går till en annan Schengenambassad och söker), eller hitta dem som först söker Schengenvisering men som sedan söker asyl i ett Schengenland. Greklands vägran är ett ett flagrant brott mot Schengensamarbetet, men Grekland säger att man inte har råd och då har vi låtit det bero. Ett liknande argument skulle inte accepteras från Bulgarien och Rumänien. De kan ju alltid söka EU-stöd för detta kan man ju också säga. Fast det kan ju också Grekland, men tydligen gäller andra kriterier för Grekland.

Det noteras också i Bulgarien att Greklands asylsystem har havererat helt. Sverige (och andra EU-länder) skickar därför inte längre tillbaka asylsökande som enligt Dublinförordningen borde skickas dit. Hundratusentals asylsökanden och före detta asylsökanden finns nu i Grekland utan att någon egentligen bryr sig. Bulgarien däremot lever upp till Dublinförordningen.

Bestraffningen

Jag reagerade också på följande: "Trots detta har länderna till dags dato endast tagit små och otillräckliga steg i rätt riktning. Det har lett till besvikelse på många håll i övriga Europa." Att placera Bulgarien i frysen är alltså en bestraffningsaktion. Det luktar som en A buyer's remorse över att ha släppt in de två senaste medlemmarna. EU är ju en union som just nu är fullt upptagen med de "gamla" medlemsländernas problem. Det finns också en tämligen omfattande poplism över den fria rörligheten inom EU som inte bara hotar med polska rörmokare, utan även romer i massor som söker bättre möjligheter till försörjning. En liten markering man kan göra är att i alla fall skicka ut Bulgarien och Rumänien i kylan utanför Schengenområdet.

"Därför villkorades medlemskapet 2007 med krav på fortsatta reformansträngningar och med uppföljning enligt ett särskilt kontrollavtal." skriver Hamilton och Pehrson vidare. Frågan är väl då snarare vad som hände med detta kontrollavtal. Om EU inte skött sitt jobb med detta kontrollavtal så kan EU knappast använda andra avtal för att straffa Bulgarien. Detta skulle, förutom att det skapar olika bedömningskriterier för olika EU-länder, även göra att EU:s åtgärdsprogram blir oförutsägbara då populistiska utspel i olika medlemsländer kommer att utgöra grund för dessa bedömningar.

Dessutom visar det på en stor okunskap om hur den organiserade brottsligheten fungerar i Bulgarien (och förmodligen även i Rumänien). Det handlar inte om att med en viss regelbundenhet skicka en insatsstyrka att göra en razzia på motorcykelklubbar eller att avlyssna sin befolkning en masse. Den organiserade brottsligheten och korruptionen har rötter i kommunistidens Bulgarien. Under kommunisttiden fanns det till och med en statssanktionerad smuggling. Sedan kom ett maktskifte men där den kommunistiska nomenklaturan behöll både den ekonomiska och politiska makten i Bulgarien, bland annat genom att låta rättsväsendet vara svagt. Detta öppnade upp för kriminella som med tiden växte sig starka, ibland i symbios med "samhällets stöttepelare". Detta avskaffar man inte på en kafferast trots att den organiserade brottsligheten inte är i närheten att vara så omfattande att det blivit en del av kulturen som i Italien.

Det krävs ett långvarigt arbete där framgången inte kommer att vara uppenbar under en lång tid. Premiärminister Bojko Borisovs arbete mot kriminalitet har ju hittills få riktiga framgångar trots många uppmärksammade operationer. Problemet är att även om jag varit helt säker på Borisovs hängivenhet i detta arbete så hade framgången inte sett så mycket bättre ut i dagens läge. Man får tänka på att de som förlorar på ett starkt rättsväsen gör ett intensivt motstånd på alla fronter. Det är alltså för tidigt att säga vare sig bä eller bu. Någonstans tror jag att rena bestraffningsaktioner får det resultat som EU inte önskar i fallet Bulgarien och Rumänien. Det handlar mer om att visa sig intresserad och engagerad samt att ställa obekväma men relevanta (kunniga) frågor samt ha stenhård kontroll över EU-medel.

Om kritiken hade riktat in sig på ouppfyllda villkor i Schengen Acquis hade saken varit annorlunda. Visst kan man peka på att andra länder inte lever upp till kraven, men att som argument för sin egen otillräcklighet peka finger på andra gör ju inte de egna bristerna mindre. Cecilia Malmström, som just nu är i Bulgarien, skriver på sin blogg att "Bulgarien uppfyller ännu inte de tekniska kriterier som krävs för att gå med i Schengen. Men de arbetar hårt och har den senaste utrustningen." Ja, det är ju ett argument man kan hålla emot Bulgariens medlemskap.

Men även hon säger vidare att "Vad gäller Schengen så är frågan inte längre teknisk utan politisk. Alla medlemsländer måste vara eniga innan ett land släpps in i Schengen och den enigheten finns inte idag." Det handlar alltså inte om länderna uppfyller kraven för Schengenmedlemskap eller inte, utan snarare om att vissa politiker måste markera mot länder som man inte riktigt tycker hör hemma i EU-klubben. Precis det som jag skrivit om ovan.

För att riktigt driva min poäng i mål så har Cecilia Malmström även sagt att "Greklands gränser är även EU:s gränser och vi i Parlamentet är eniga om att det måste finnas solidaritet mellan medlemsstaterna, att vi måste dela på ansvaret för de människor som tvingats fly sina hem och som kommer till Europa." Däremot är förståelsen och solidariteten ytterst begränsad när det gäller Bulgarien och Rumänien. Realpolitik när den är som sämst.

Det vore ju t.ex. klädsamt om Pehrson, Hamilton och Malmström lika tydligt markerade med konkret bestraffning för Frankrikes flagranta brott mot rörelsefriheten i EU i somras. Eller skriva något om att att Greklands ovilja att delta i VIS-samarbetet bland annat saboterar den europeiska asylpolitiken. Eller varför inte skriva en stänkare om vilka länder som det borde markeras mot i Eurozonen då det förekommer allvarliga brott mot reglerna för eurosamarbetet. Eller kanske Euron är så pass bra enligt folkpartistisk diskurs så att kriteriet för en ofelbar ekonomi är själva medlemskapet i Eurozonen.

Uppenbarligen är många politiker längre västerut mobbare som gör populistiska utspel genom att ge sig på unionens svagaste medlemmar. Då spelar det ingen roll om man är överens i övrigt att man plågas av organiserad brottslighet och korruption. Man är ändå inte jämbördiga. Måttstockarna är olika. Det är bara Bulgarien och Rumänien som straffas för ofullkomligheter i sina åtaganden gentemot EU. Övriga länder kan göra vad de vill utan att hamna i kylan när något ska fördelas från Bryssel.

----

Ett post scriptum

Jag har följt historien med Bulgariens schengenmedlemskap en tid. Att det finns andra motiv än svårigheter för landet att uppfylla Schengen Acquis har då blivit uppenbart. Enligt den tyske rådgivaren för Bulgarien i frågan, Hans Gerhard Döring, så beror oppositionen mot Bulgarien (och Rumänien) på flera saker, förutom vissa svårigheter att klara av de tekniska kraven. För Frankrike och Nederländerna så har frågan om emigrerande romer gjort att politiker i dessa länder måst markera mot Bulgarien.

Man får komma ihåg att bägge dessa länder så är utmaningen från populistiska partier som Le Pens Nationella fronten (Front National) och Geert Wilders Parti för Frihet eller Frihetspartiet (Partij voor de Vrijheid - PVV) påtaglig. Dessa partier fångar upp kritiska åsikter om EU och emigration som omfamnas av betydligt fler än vad partiernas respektive valresultat visar. Det är alltså nödvändigt att av den anledningen markera mot "problemländerna" i sydöst för att visa att man tar mångas oro på allvar.

När Frankrike deporterade ett antal romer till Bulgarien så valde man där att inte protestera av rädsla för att äventyra Bulgariens förhandlingar om medlemskap i Schengen. Dessa deportationer stod i uppenbarlig strid mot den fria rörligheten inom EU. I Bulgarien förstod man att det inte handlade om vem som har rätt eller fel, utan vem som är starkast.

Döring tar också upp att det finns en oro i Europa att ett medlemskap i Schengen för Bulgarien och Rumänien skulle sätta igång en migrationsrörelse från Grekland norrut i ut i Västeuropa. Som det är nu finns det en gränskontroll mellan Grekland och Bulgarien, och sedan mellan Rumänien och Ungern. Jag har själv sett denna kontroll där det är tydligt att man just letar efter människor. Om Bulgarien och Rumänien var medlemmar i Schengen skulle det inte finnas någon som helst gränskontroll mellan Grekland och övriga Schengenländer. Givet att det uppehåller sig ett stort antal mer eller mindre illegala invandrare i Grekland så är det uppenbart att dessa skulle röra sig norrut.

Det finns också en annan oro. Om det efter den turkisk-bulgariska gränsen inte fanns fler gränskontroller så kommer den illegala invandring från Turkiet via Bulgarien (eller för den delen mellan Rumänien och Moldavien eller Ukraina) ut i Europa att öka dramatiskt. Bilden hos många ute i Europa är att den bulgarisk-turkiska gränsen bevakas av korrupta tjänstemän som för struntsummor låter migrantkohorterna passera.

Hur läget verkligen är när det gäller gränsbevakningen så är bilden lite tvetydig. Korruptionen har varit utbredd vid de bulgariska gränserna, men den har i mångt och mycket handlat om att blunda för varusmuggling för den bulgariska marknaden. Sedan en tid pågår en omfattande kampanj mot korrupta tulltjänstemän och ett stort antal har sparkats. En av de mest aktuella konflikterna i bulgarisk politik är just den mellan premiärministern och tullchefen. När det gäller saker som narkotika- och människosmuggling så har mycket gjorts.

Får att få lite perspektiv så kan man begrunda följande statistik. Den rör beslag av heroin i kilo i Sverige respektive Bulgarien. Även om Sverige är ett destinationsland och Bulgarien ett transitland för narkotikasmuggling så är siffrorna ändå tankeväckande.

Beslagen av herion är alltså ofta mer än 30 gånger större i Bulgarien än i Sverige och ligger över ett ton per år. Hur ska man tolka det?

Man kan också fundera på vad det betyder att antalet så kallade dublinärenden var mångfalt fler till Grekland än till Bulgarien (innan överföringarna till Grekland stoppades). Vilket av länderna har egentligen bäst kontroll över migrationen?

Post post scriptum
Som väntat så sade Svenska Dagbladet tack men nej tack till min replik på Hamiltons och Pehrsons debattartikel. Min replik kan dock läsas här för den som vill.

Jag har också noterat att Rumäniens ambassadör i Sverige, Răduţa Matache, har fått in en replik i Svd. Han kommenterar också det orättvisa i att ändra spelreglerna under processens gång.

Ekonomisk karta

Jag hittade denna karta nyligen och tyckte att den kunde läggas ut även här. Den jämför BNP i de olika europeiska länderna. Siffrorna är köpkraftsjusterade varför de ger en mer verklig bild av läget. Genomsnittet för EU blir lika med 100 och länder med BNP däromkring visas med ljusgrön färg. Ju grönare ju bättre, ju gulare ju sämre.

Man ser att Europa är uppdelat lite grovt i tre delar: ett rikt Nordeuropa, ett medelrikt Sydeuropa och ett fattigt Östeuropa. Dock är detta en bild som förändras där Sydeuropas svåra ekonomiska problem säkert kommer att förändra kartan. Flera av de östeuropeiska länderna har jagat Väst en lång tid och en utjämning kommer så småningom att ske.  En svårighet i prognoserna är att den senaste krisen har skapat en situation där det inte är tydligt hur utvecklingen kommer att gå. Man kan också notera att Sverige inte är så grönt som vi önskar.

Om Bulgarien var en amerikansk stat

Bulgariens tidigare kommunistiske diktator, Todor Zjivkov, lanserade på 60-talet idén att Bulgarien skulle uppgå i Sovjetunionen och bli dess 16:e delrepublik. Officiellt var syftet att det var två kommunistiska och slaviska broderländer lika gärna kunde ingå i samma enhet då deras framtid var gemensam. Detta kunde också ges historiska argument eftersom Bulgarien hade Ryssland (sedermera Sovjetunionen) att tacka för sin frigörelse från turkarna och Sovjetunionen för sin befrielse från vad man kallade den fascistiska tsariststaten under Andra världskriget. I själva verket var detta ett desperat förslag från Zjivkov för att rädda Bulgarien från ekonomisk kollaps genom att låta Sovjet "adoptera" landet. De sovjetiska ledarna sade därför tack men nej tack till detta förslag.

Zjivkovs idé förverkligades på sätt vis 50 år senare när Bulgarien blev medlem i EU. Fast jämförelsen haltar betänkligt då det inte handlar om att Bulgarien behöver sluta att existera som land, utan snarare om en (än så länge) löst sammansatt union med ett svagt centrum i Bryssel. Motivet att en annan union eller statsbildning skulle lösa bulgariska ekonomiska tillkortakommanden känns ju dock igen. Däremot kan man fortsätta detta tankeexperiment idag med att fundera vad det skulle innebära om Bulgarien var en amerikansk stat. Bakgrunden är en artikel i Economist där man jämför USA:s delstater med olika länder i världen. Alltså, vilket land motsvarar varje amerikansk delstat sett till ekonomi eller befolkning.

Det visar sig då att Bulgariens ekonomi motsvarar ungefär Rhode Islands ekonomi. Bulgariens BNP för 2009 var 47,10 miljarder dollar mot Rhode Islands 47,84 miljarder. Men om man även jämför staterna befolkningsmässigt så framkommer Bulgariens ekonomiska tillkortakommanden. Det Bulgariens drygt 7 miljoner invånare åstadkommer motsvarar vad Rhode Islands en miljon invånare producerar. Eller med andra ord: produktiviteten är sju gånger lägre i Bulgarien jämfört med Rhode Island. Man kan också säga att i Rhode Island har varje person dragit in motsvarande Bulgariens nivå en bra bit innan första fikarasten på arbetsdagen.

Att jämföra länder genom att bara använda BNP och BNP per invånare ger en ganska grov bild, men icke desto mindre så är det en bra illustration på att Bulgarien ligger långt efter de länder man vill jämföra sig med. För att komma ifatt krävs inte bara att ekonomin växer mer än den gör nu, utan även att effektiviseringar måste ske snarast. Man kan dock undra hur det ska ske när landets fattigaste tiondel är helt obildad och landets mest välutbildade tiondel är utomlands samt att den största befolkningsgrupp som växer är pensionärerna. De som är satta att åtgärda detta ägnar dock sin mesta tid om att gräla hur kakan ska fördelas, inte hur den ska växa.

...

Men Sverige då kanske någon undrar. Jo, Sverige motsvarar ungefär North Carolina sett till BNP. Vi har en BNP på cirka 400 miljarder dollar. Dessutom är vår befolkningsmängd ungefär lika stora. Men innan vi slår oss på bröstet kanske det kan vara bra att veta att North Carolina producerar under snittet för USA sett till BNP per capita. Vi har också en del att göra om vi tycker att vi hör hemma i BNP-toppen.

Vargfrossa 2

Så var det dags igen för vargjakt i Sverige. Frågan är hetare och mer känslosam än någonsin. En artikel i Aftonbladet om detta har just nu 1310 kommentarer. Jag har tidigare konstrastrerat vargfrågan i Sverige med hur den är i Bulgarien. Även om jag inte har något bra svar på varför nyhetsvärdet och känsloläget när det gäller varg är så olika länderna emellan så gav en artikel i DN i dagarna ytterligare en ledtråd till svaret på detta.

Enligt DN-artikeln är en mycket viktig anledning att i Sverige (och Norge och Finland) sker ofta jakt med lösdrivande hund. Dessa hundar riskerar då att ge sig in i något vargflocksrevir där den uppfattas som ett hot och konkurrent av vargarna och därför riskerar att dödas. Dessutom förhåller vi oss ofta till dessa jakthundar som om de vore familjemedlemmar vilket gör att vårt engagemang för vargfrågan blir extra stort. Engagemanget är fortsatt stort även om det verkliga antalet vargdödade hundar inte är särskilt stort, i synnerhet om man jämför med andra dödsorsaker bland hund.

Det får till följd att jägarna är starkt pådrivande när det gäller vargjakt i Sverige medan i t.ex. Bulgarien det är tamboskapägarna som är drivande i frågan. Jakt med lössläppt hund förekommer knappt, samt att förhållandet mellan jägare och hund som regel inte är särskild nära. Tamboskapägarna utgör ingen särskilt stark lobbygrupp i Bulgarien heller.

Jägarna i Bulgarien vill ju förstås gärna jaga varg och gör det också. Det är tillåtet. Det förekommer rent av en viss jaktturism även om den är liten. Rovdjursjakt var ju tidigare den kommunistiska nomenklaturans priviliegium medan det numera mer är en fråga om plånbok och kontakter. Men de bulgariska jägarna har inte som mål att minska vargstammen. De vill just bara jaga varg. Därför är det inte ett problem i Bulgarien för jägarna att det finns ca 2000 vargar där, medan existensen av ett par hundra vargar i Sverige skickar hela den svenska jägarkåren i spinn. Attityden bland jägare här i Sverige är ju att starkt reducera eller rent av eliminera vargstammen. Bulgariens jägare ser istället att den är kvar så att denna oerhört statusfyllda jakt kan fortsätta.

Om det fanns ett fungerande system med ersättning för rovdjursdödad boskap i Bulgarien så skulle verkligen rovdjursfrågan bli en ickefråga i Bulgarien. Men om det blir så någon dag återstår att se.

Borisov i Brasilien

Premiärminister Bojko Borisov kommer inte att fira nyår i Bulgarien i år. Just nu befinner han sig i Brasilien med en stor bulgarisk delegation på besök hos den blivande brasilianske presidenten Dilma Rousseff. Borisov ska bland annat vara gäst på hennes installation på presidentposten den 1 januari 2011.

Den nyfikne kanske undrar varför detta intresse för brasiliansk politik har infunnit sig hos premiärminister Borisov. Den brasilianska närvaron i Bulgarien är nästintill obefintlig. Den bulgariska närvaron i Brasilien är obefintlig. Handeln mellan länderna uppgick 2009 till 211 miljoner dollar (cirka 1,7 miljarder kr), där import från Brasilien dominerar och utgör 171 miljoner dollar. Som en jämförelse kan nämnas att det svenska handelsutbytet med Brasilien för 2009 uppgick till drygt 10 miljarder kronor, där export till Brasilien utgjorde den största delen med 6,6 miljarder kronor. Trots att Brasilien är Sveriges största handelspartner i Sydamerika så kommer så vitt jag vet ingen högre svensk representant att närvara vid installationen.

Men det finns en förklaring varför Borisov är i Brasilien och varför Brasilien är utrikestema nummer ett för tillfället. När man i Bulgarien fick upp ögonen för Dilma Rousseff tidigare i år så upptäckte man att hon hade en bulgarisk bakgrund. Hennes far, Petăr Rusev (sedermera skrivet Rousseff), visade sig komma från staden Gabrovo i centrala Bulgarien. Som aktiv medlem i det bulgariska kommunistpartiet hade han tvingats emigrera 1929, först till Frankrike och sedan till Brasilien. Han bodde även några år i Argentina och Buenos Aires. I Brasilien gifte han sig med Dilma Jane da Silva och de fick tre barn, bland dem blivande presidenten Dilma som föddes 1947 i Belo Horizonte i Brasilien.

Helt plötsligt blev det brasilianska presidentvalet en av årets allra största utrikeshändelser i Bulgarien. Både Bulgariens president som premiärminister slöt upp bakom Dilma Rouseff. Det märkliga var att det just var hennes bulgariska bakgrund som var intressant. Vilken ideologi och politik hon står för var nästan helt ointressant. Det är lite pikant med tanke på att hon leder ett socialistparti - Arbetarpartiet Partido dos Trabalhadores (PT). Hennes broderparti i Bulgarien är alltså Borisovs huvudmotståndare Det bulgariska socialistpartiet BSP. President Părvanov, som tidigare ledde BSP, är alltså en mer naturlig kontaktperson för Dilma i Bulgarien, inte bara i kraft av innehavare av samma ämbete.

President Părvanov har inte kunnat följa med på statsbesöket till Brasilien. Som orsak säger han att beror på att Borisov gömt inbjudan till installationen för honom. Nu spelar det dock inte så stor roll eftersom presidenten i alla fall inte skulle kunna åka beroende på presidentämbetes ansträngda kassa säger presidenten vidare. Konflikten mellan president och premiärminister, som sedan länge tagit klivet ned i sandlådan, fortsätter alltså.

Som jag ser det är den riktiga anledningen till Borisovs besök i Brasilien att han vill sola sig lite i glansen när en av världens största länder får ny president. Dessutom har massmedia i Bulgarien på bästa kvällstidningsmaner fullkomligt hängivit sig åt grävande och spekulerande i Dilma Rousseffs bakgrund och när hon kommer att besöka Bulgarien och Gabrovo (inte frågan om hon kommer att besöka landet). Därför är även en enorm mediedelegation med Borisov i Brasilien vilket gör att det inte finns en nyhetssändning eller förstasida som saknar hans bild och uttalanden. Varhelst man skriver om Dilma så ska även Borisov vara med på minst ett hörn.

En annan anledning till besöket är att här kan han vara lång borta från den trista vardagen i Sofia där han har få framgångar att glädja sig åt. I Brasilien kan han spekulera i nya ekonomiska framgångar som han säger kan bli resultatet av hans besök.

Men framför allt så tycker jag att detta statsbesök passar mer in i mallen där Borisov besöker för Bulgarien obetydliga partners så att samtalen kan hållas på en hövlig nivå och att man ömsesidigt kan berömma varandra samt säga att samarbetet nu kommer att lyfta till nya nivåer. Att besöka länder med vilka Bulgarien har ett litet eller rent av minimalt utbyte gör ju att det inte heller finns några problem att diskutera. Dessa länder har ju heller ingenting att säga när det gäller hur Bulgarien sköts. Det är nog skönt för Borisov att åka på besök där han vet att inga obekväma frågor ställs eller att löften avkrävs. Ett sådant besök gjorde Borisov t.ex. i Libanon för drygt en vecka sedan - en fullkomlig framgång men samtidigt en fullständig brist på resultat.

Att besöka EU-länder ger inte längre pluspoäng eftersom Bryssel ser få anledningar till att komma med beröm utan snarare med kritik, senast fördröjningen av Schengenmedlemskapet. Ryssland som är så viktigt för Bulgarien fortfarande är inte heller aktuellt som destination för Borisovs diplomati i takt med att det har blivit allt svårare att upprätthålla illusionen av en självständig energipolitik fri från Moskvas önskemål.

Jag är rädd för att detta statsbesök har ett litet inslag av verklighetsflykt över sig där Borisov nu åtminstone tillfälligtvis kan sticka huvudet i den brasilianska sanden. Fast å andra sidan så kan han ju alltid studera Dilma Rousseffs rättframma, för att inte säga konfrontatoriska hållningssätt i sin ämbetsutövning. Det är kanske något han i alla fall kan ta med sig hem.

Ett kort bokslut

I morgon är det nyårsafton och vi står inför ett ett nytt år. I Bulgarien kommer detta att gå obemärkt förbi, åtminstone politiskt. Privat hemma hos folk är dock nog nyårsfesten lika intensiv och glad som alla andra år. Detta är en av de få säkra sakerna i dagens Bulgarien.

Premiärminister Bojko Borisov har få framsteg att peka på när han sammanfattar det gångna året. Man kan som tidigare år säga att det kunde ha varit värre. Ekonomiskt så lider Bulgarien av sviterna efter den ekonomiska krisen. Fattigdomen och framför allt den upplevda fattigdomen är större än på flera år. Nästan 60 % av befolkningen uppger att de uppfattar sig som fattiga, även om många av den rent statistiskt inte gör det. Upplevd fattigdom är ju inget bra mått på fattigdom men det är åtminstone en bra indikator över hur pessimistisk/optimistisk man är över nuvarande situation och framtiden.

Borisovs ekonomiska politik kännetecknas av idélöshet och brandkårsutryckningar för att lösa akuta problem. Finansminister Djankov har reducerats till Borisovs "torped" i sökan efter möjligheter för tillfälliga kassaförstärkningar. Med tanke på Djankovs bakgrund som kompetent och välrenommerad ekonom var vi många som trodde att det äntligen skulle innebära en mer konsekvent och ideologisk tydlig politik. Men så blev det inte.

Borisovs paradnummer: kampen mot korruption är visserligen det mest seriösa försök som hittills gjorts, men rejäla framgångar saknas. Domstolsväsendet verkar oförmöget att döma alla de som arresterats i alla högljudda polisaktioner under det gångna året. Dessutom ser vi hur kampen mot korruptionen har blivit ett argument för att ytterligare övervaka befolkningen utan att hänsyn tas till integritet och proportionalitet.

Året verkar dessutom avslutas med att Bulgariens inträde i Schengesamarbetet skjuts upp ett halvår. Det var tidigare sagt det skulle ske under mars 2011, men framför allt Frankrikes invändningar har flyttat fram detta. Som skäl anges att Bulgarien (och Rumänien) inte gjort tillräckligt i kampen mot korruptionen.

Det ser ut som om Borisov har hamnat där alla hans föregångare har hamnat: utvecklingen framåt kan mest karaktäriserats som "muddling through".

Jag tycker att Bulgarien i mångt och mycket kan sammanfattas i nedanstående bild. Det ser märkligt ut men ändå så fungerar det hjälpligt.

Bilden är från kolbrikettfabriken i Gălăbovo.

President och premiärminister grälar

Jag har flera gånger skrivit om att före detta medarbetare* till den tidigare statliga säkerhetstjänsten DS (Държавна сигурност ДС - Bulgariens motsvarighet till KGB) innehar viktiga poster i samhället. Detta har kunnat ske då landet i praktiken har saknat lustrationslagar som granskar utnämningar till viktiga poster. Dock har det blivit vanligare att personers bakgrund kontrolleras de senaste åren även om det inte sker systematiskt. Tyvärr har det oftast använts som tillhygge i politiska strider än att sortera ut personer med tveksam bakgrund.

För tillfället pågår en sådan strid i Bulgarien. Denna strid utkämpas mellan premiärminister Bojko Borisov och president Georgi Părvanov. Även om den presidenten backas upp av Socialistpartiet BSP (han var tidigare partiledare för BSP) så är presidenten den enda "riktiga" oppositionen till premiärminister Borisov.

Bakgrunden är följande. Det har upptäckts att nästan 50 % av Bulgariens ambassadörer ute i världen har en bakgrund inom DS. I Bulgarien är det presidenten som tillsätter ambassadörer även om det är parlamentet som föreslår dem. Borisov har därför uppmanat presidenten av avlägsna dessa ambassadörer. Pikant nog uppges Bulgariens ambassadör i Stockholm, Ivan Tsvetkov, vara en av dem.

Presidenten har svarat att han inte tänker hemkalla någon ambassadör då de inte utgör något problem för Bulgarien. Han sade vidare att tidigare blev det känt att nästan en och en halv tusen personer inom inrikesministeriet (polisen) har varit före detta medarbetare i DS men att det inte uppstod något drama då. Detta är en hint åt Borisov då hans mest omtyckte och viktigaste minister är just inrikesministern. Presidenten sade också att många av dessa ambassadörer har bidragit i arbetet med Bulgariens medlemskap i såväl Nato som EU. Om dessa ambassadörer hade utgjort ett problem för Bulgarien så borde ju alla dessa tidigare medarbetare inom polisen utgöra motsvarande problem nu när Bulgariens medlemskap i Schengensamarbetet har gått in i en avgörande fas.

Nu har istället hela historien kommit att handla om ministern utan portfölj, Bozjidar Dimitrov, med särskilt ansvar för bulgarer i utlandet. Han har därför ett visst ansvar för ambassaderna och deras personal. Han har gjort ett antal tveksamma uttalanden under sin tid som minister samt att han verkar agera tämligen självständigt från parlamentet. Detta har irriterat många som nu en tid har sagt att Borisov borde sparka Dimitrov.

Omständigheten som förde upp Dimitrov i denna aktuella historia är att Dimitrov själv har en bakgrund som medarbetare i DS. Om presidenten borde hemkalla ambassadörer med bakgrund i DS så borde Borisov avskeda ministrar med samma bakgrund om man var konsekvent. Borisov vägrade först att ens överväga tanken, senare så sade han att han kan tänka sig att sparka Dimitrov om presidenten hemkallar ambassadörer med bakgrund i DS.

Lite senare sade Bozjidar Dimitrov själv att han kommer att lämna in sin avskedsansökan i morgon måndag, oavsett hur premiärministern och presidenten kommer att agera. Han kommer då att återgå till sitt tidigare arbete som chef för Det statliga historiska museet och inte återvända till parlamentet. Det är oklart vem som ska efterträda honom eller om denna ministerpost överhuvudtaget kommer att finnas kvar. Den var trots allt speciellt skapad för Dimitrov.

Historien har knappast nått sitt slut än. Man ska komma ihåg att presidenten själv, Georgi Părvanov,

har en bakgrund som medarbetare i DS. Hela historien är dock typisk för hur dagens politiska scen ser ut. Politiken är konfrontatorisk från både det styrande Gerb och från oppositionen. Likaså visar denna historia än en gång hur presidenten iklär sig rollen som oppositionsledare. Historien är också ett exempel på hur oppositionen försöker attackera premiärministern, inte för att få gehör för sin politik, utan för att just undergräva premiärministern.

Bakgrunden till detta är antagligen att många i Bulgarien trots allt känner sig hotade av Borisovs kamp mot korruption. Även om man kan tveka över Borisovs motiv för denna kamp och dess effektivitet så är den icke desto mindre den tuffaste attacken mot korruption som skett de senaste 20 åren. Man ska nog se den här historien även i denna belysning.

* Jag är lite tveksam till att kalla alla medarbetare i DS för agenter då de som regel inte var spioner, utan snarare informatörer/rapportörer.