tisdagen den 28:e september 2010

Politiskt korrekt i Bulgarien och Sverige

Bloggandet har legat nere ett tag som ni kanske märkt men en längre vistelse i Bulgarien samt en massa jobb har varit i vägen. Men jag kan inte att låta bli att skriva lite i bakvattnet av bulgarienvistelsen och de svenska valen. Jag måste därför säga att Sverige är ett märkligt land.

Det som mest slår mig är den omfattande oförmågan att hantera att Sverigedemokraterna nu finns i Riksdagen. De flesta reaktionerna präglas av någonting som nästan kan beskrivas som panik trots det var tämligen klart redan för flera månader sedan att SD skulle klara fyraprocentsspärren. Vårt goda land med tillhörande goda folk har fått sig en rejäl fläck där det syns som bäst. Nu försöker en upprörd opinion få bort denna fläck med alla medel, ja till och med genom att föreslå övergrepp på det vi hyllar mest - vår demokrati och fria åsiktsbildning.

Nu ska jag jag inte gå in på vad Sverigedemokraterna står och inte står för. Det gör så många andra, och här i bloggen är det ju bulgarienperspektivet som gäller. Det som intresserar mig mest här är hur olika reaktionerna på framgångar för ytterlighetspartier är i Sverige respektive Bulgarien. Bulgarien har ju det nationalistiska Ataka i parlamentet sedan 2005. Ataka fick något fler röster i valen 2009 med knappt 10 % av rösterna. Partiet har även haft framgångar i EU-valen och har två ledamöter i Europaparlamentet.

Reaktionerna på partiets framgångar har dock varit väldigt annorlunda än vår reaktion på Sverigedemokraternas framgångar. I Sverige har vi startat kampanjer som hyllar olikhet och invandrare istället för att genomlysa SD:s argument och förslag. Vi har i praktiken ställt upp på SD:s beskrivning av invandrare som ett homogent kollektiv fast i positiva termer. Fast det blev ju vi inte smartare av.

Om deras politik är lika galen som man hävdar borde det ju inte vara något problem. Då skulle man samfällt kunna säga att kejsaren är naken och följdaktligen skulle ballongen SD snart pysa ut. Men icke då. Istället har man matat trollen. Sverigedemokraterna har ju dragit stor nytta av att spela på myten att man är ett parti som står för obehagliga sanningar som tystas ned. Genom att frysa ut partiet och dess medlemmar samt idiotförklarat dess väljare har man stärkt detta tänk.

Atakas framgångar i Bulgarien väckte också negativa reaktioner och rent av avsky. Däremot var det ingen som tycket att motmedlet var att föreslå att demokratin inte riktigt skulle omfatta Ataka. När partiet väl var i parlamentet så behandlades det som ett parti bland alla andra. Och, genom sina framträdande har partiets ledare, Volen Siderov, bekräftat att han är lika stollig som man kunde misstänka. Det finns inte heller några debatter om debatten, vilket annars känns väldigt svenskt.

Nu kan man tycka att om partiet Ataka är avklätt så borde dess saga vara all. Tyvärr så så är den politiska situationen i Bulgarien sådan att det finns ett stort utrymme för missnöjespartier oavsett hur starka eller svaga argument de har. Det är dock en annan fråga. Däremot så kan Ataka inte använda sig av argumentet att de står för en obekväm sanning, snarare är det ett problem för dem att de och deras argumentation exponeras i media.

Men vad kan ligga bakom allt detta? I Sverige talar vi ofta om politisk korrekthet - PK. Med detta menas åsikter som anses vara mer riktiga och fina, och underförstått, omfamnas av i stort sett alla. Exakt vad dessa åsikter är är alltid lite diffust, men om man ägnar en del tid åt de stora medierna så märker man att det finns ett "mindset". Snälla och upplysta människor bör alltså tycka på ett visst sätt. Detta påverkar våra politiker som genast förstår vad som är acceptabelt att säga och inte.

Men ytterst så handlar det om vårt förhållande till staten. Svenskar har i gemen ett stort förtroende till staten. Staten vill oss väl och det staten vill är det rätta. Om det finns ett mindset, påbjudet tänk (PK) så vill vi vara en del av detta eftersom vi annars sticker ut. Det är ju också bekvämt att ha en ståndpunkt om vad som är rätt eller fel i enlighet med detta eftersom man inte behöver någon argumentation förutom att det är just rätt eller fel.

I Bulgarien är det inte så. Där finns en stor misstro mot staten. Därför finns inte heller begreppet PK. Av detta förstår man att Bulgarien inte heller är ett konsensussamhälle som Sverige. I Bulgarien blir du inte utfrysta eller idiotförklarad om du har andra åsikter än dina vänner, kollegor eller grannar. Där kan du vara en trevlig typ trots dina åsikter.

Exakt vad detta beror på vet jag inte, men kommunisttidens propaganda och fasadtänk har nog spelat stor roll. Då präglades samhället av att det fanns en officiell bild av Bulgarien (och socialistvärlden) som ett progressivt samhälle som var överlägset ett korrumperat och utsuget Väst. Samtidigt var det så uppenbart att detta inte stämde samt att det socialistiska samhällsbygget ignorerade dess medborgares vardagsproblem. Officiellt stod himmelriket om hörnet men i verkligheten var världen fyra nyanser av grått och högst orättvis. I Bulgarien är det allmän visdom att staten alltid försöker lura dig. Med en sådan verklighet kan det inte finnas något PK.

Så då landar jag i den något märkliga slutsatsen att Sverige är en stabilare demokrati men att debatten är friare i Bulgarien. I Sverige debatterar vi efter hur världen borde vara, medan man i Bulgarien debatterar efter hur världen faktiskt är.

Slutkläm:
Medan jag skriver detta går en omgång av debattprogrammet Referendum på BNT, statstelevisionen alltså. Det är en utmärkt illustration på det ovanstående. Där diskuteras nu frågan om romers integration. Det är yvigt, det är temperamentsfullt, det är många åsikter, det är emellanåt fördomsfullt. Men, det är långt ifrån svenska debattprogram med tydliga pekpinnar och känslan av att vi måste sjunga We shall overcome i slutet. Inga deltagare är med bara för att krydda debatten, utan för att visa på åsikter som faktiskt finns i landet. Tittaren behandlas inte som en idiot som måste skyddas från verkligheten när den blir för obekväm eller obehaglig. Debatterna löser ju sällan problemen men som tittare lämnas du i alla fall med en känsla av att man lärt sig något, inte bara blivit underhållen.

I slutet hölls det en omröstning om staten bör finansiera integrationsprogram för romer. Resultatet blev oavgjort med ungefär lika många för som emot. Frågan är alltså lite grand som om glaset är halvfullt eller halvtomt. Eller som jag skulle vilja säga det - det finns ett stort motstånd mot romers integration, men man kan också säga att många vill hitta en rimlig lösning på det hela. Det finns alltså förutsättningar att jobba vidare med detta, men att det kräver insyn och upplysning. Om man däremot skriver folk på näsan vad de borde tycka så är det kört kan man också säga.

I Sverige hade vi struntat i detta eftersom evangeliet redan hade skrivits på något departement med benäget bistånd av rikets kulturredaktioner.